Tillsammans var ledordet i Stefan Löfvens rege-ringsförklaring när riksdagen öppnade förra veckan. Tillsammans bygger vi ett Sverige upprepade han flera gånger. Och så kallade statsministern dessutom till en nationell samling ”Sverige tillsammans” för att förbättra etableringen.
Det låter bra, men är långt ifrån verkligheten. Inte ens inom regeringen jobbar man tillsammans. Det framgick med all tydlighet av regeringsförklaringen. Det här är mitt och det där är ditt, så var den uppdelad.
Under de 45 minuter som uppläsningen av regeringsförklaringen pågick hann Stefan Löfven med att räkna upp i stort sett vartenda politikområde i en eller två meningar. Allt ska bli bättre. Men det finns något som ska bli bättre än allt annat, i varje fall om man ska utgå från det utrymme som ämnet gavs i regeringsförklaringen, nämligen klimat- och miljöpolitiken. Det området fick till och med mer utrymme än den stora pående flyktingkatastrofen. Vi fick exempelvis lära oss att vi ska cykla mer.
Att det är just klimat- och miljöpolitiken som får så stor uppmärksamhet har kanske att göra med det kommande klimatmötet i Paris. Men det visar också på var Miljöpartiet har sitt inflytande i regeringen.
Under Alliansregeringens tid gällde det för de fyra partiledarna att bli överens om så mycket som möjligt.
De allra största knäckfrågorna lyftes upp i särskilda samtal de fyra emellan och kom man inte fram till en bra kompromiss, då fick frågan anstå.
Nu gäller en annan ordning. Inget lagarbete alls ser det ut som. Miljöpartiet får bete sig lite som man vill. Och då väljer man att mer agera som ett oppositionsparti inom regeringen än som en samarbetspartner. Om regeringen överlever till nästa ordinarie val 2018 lär Åsa Romson och Gustav Fridolin ha gett Stefan Löfven åtskilliga gråa hår fram till dess.
Bara under regeringens första år kan listan göras lång över frågor där de bägge regeringspartierna öppet har haft olika uppfattning och där Stefan Löfven har fått ge sig – avtalet med Saudiarabien, Bromma flygplats, bensinskatten och Ojnareskogen för att bara nämna några.
Till detta ska läggas ett Vänsterparti som ständigt nafsar regeringen i benet. Om man får tro Vänsterpartiets alla uttalanden om framgångar i regeringens budgetförhandlingar kan man nästan börja tro att det är Jonas Sjöstedt som är statsminister. Men riktigt så långt har det inte gått – ännu. Man kan till och med notera att frågan om vinster i välfärden faktiskt inte ens fanns med i årets regeringsförklaring.
Som sagt, Stefan Löfven har det inte lätt med sina bägge samarbetspartners. Men kanske är det ändå rätt taktik. Om man kompromissar mindre och ger var och en litet av det som de vill ha kanske det ändå inte blir helt fel i slutänden.
Allianspartierna förhandlade, kompromissade och kom överens. Och höll samman i åtta år. Men det till priset av att alla partierna förlorade mycket av sin identitet, sin politik. Något som de alla fyra nu kämpar för att hitta tillbaka till.
Vad som är rätt eller fel, det återstår att se.
