Torkild Strandberg: Ofriheter i människors vardag

I den nittonde delen i NU:s idédebatt resonerar Landskronaliberalen Torkild Strandberg kring utanförskap, ofrihet, liberal politik och framtidstro.

Utanför mitt kontor i stadshuset i Landskrona står en fartygsmodell föreställande bulkfartyget M/S Jag Leela som levererades från Öresundsvarvet till ett indiskt rederi i juni 1976. Det byggs inte längre fartyg i Landskrona, men modellen är en påminnelse om min hemstads historia och vad som präglat den.

Landskrona har beskrivits som den svenska arbetarrörelsens vagga, och var precis som många andra småstäder en plats som under lång tid kretsade kring Socialdemokraterna och ett fåtal stora företag. Men det var också en plats där industrikrisen slog hårt.

Den optimism och stolthet som följde av vetskapen om att en inte obetydlig del av världens handelsflotta byggts i staden förbyttes på några få år i början av 1980-talet till utbredd pessimism. Oavsett vilka mått man använde – bidragsberoende, skolresultat eller kriminalitet – utvecklades kommunen åt fel håll. För många landskronabor hade staden blivit en plats där framtiden redan hänt.

Känslan av att ha blivit förbisprungen är en viktig utgångspunkt för det förändringsarbete vi inledde efter maktskiftet 2006, när Liberalerna tillsammans med Moderaterna och Miljöpartiet tog över styret av staden. Det är en känsla av att inte vara i politikens eller händelsernas fokus, att den fantastiska framtiden tillhör någon annan – utvecklingen går framåt, men för andra – inte för oss.

Den känslan kan ta sig olika politiska uttryck. I många av Sveriges utanförskapsområden är valdeltagandet lågt. I de gamla bruks- och industriorterna har många besvikna S-väljare gått till Sverigedemokraterna. Så skedde även i Landskrona, men efter SD:s succéval i Landskrona 2006 har det inte skett några ytterligare ökningar, och idag ligger SD betydligt lägre i Landskrona än i många andra kommuner – trots att det var här de först blev riktigt starka.

Känslan av att framtiden inte tillhör oss går att bryta. Genom liberal politik som gör konkret skillnad i människors vardag och skapar trygga gemensamma miljöer, skolor med starkt kunskapsfokus och ger utrymme för näringslivet att skapa nya jobb kan hopplöshet vändas till framtidstro.

 Därför är det olyckligt att liberalismen ibland framställs som en ideologi för storstadsbor som skaffat sig doktorsexamen, hög lön eller internationell karriär. I mina ögon ligger liberalismens styrka snarare i förmågan att genom konkreta politiska resultat ge människor möjligheten att känna sig trygga och kunna känna att världen ligger öppen för dem. Det är ett budskap som borde vara som allra starkast där känslan av ofrihet och pessimism är som störst.

Det gäller på landsbygden och i alla de små städer som glömts bort av i den stundtals väldigt Stockholmscentrerade politiken. Men det gäller också i utanförskapsområden, där människor inte getts rimliga chanser att bli en del av det svenska samhället.

När min sambo Alenkas mamma berättar om sin första tid i Sverige är det en berättelse jag känner igen från så många i den generationen. Liberalernas riksdagsledamot Gulan Avci har berättat om hur hennes mamma klev in på McDonalds i Kungens Kurva utanför Stockholm och, med mycket knappa språkkunskaper, skaffade sitt första jobb. Alenkas mamma bollade tre parallella jobb i början. Berättelserna om kvinnor och män som stångade sig in, på arbetsmarknaden och i det svenska samhället, är otaliga. Det finns en stolthet där, och en förmåga, som vi måste ta tillvara och bygga på. Bara genom att ha höga förväntningar på alla i vårt samhälle kan vi ge nytillkomna möjlighet att bli en del av det.

Men istället för att genom den egna förmågan och ansträngningen ges möjligheten att bli en del av den svenska gemenskapen, lära sig språket och försörja sig själva, har många som kommit till Sverige på senare tid blivit en del av ett kravlöst och nedbrytande utanförskap. Sverige är ett litet och öppet land, som lever med och av banden med resten av världen. När det stormar i andra delar av världen så märks det även här. Men det innebär också att vi måste vara realistiska och pragmatiska i fråga om vilken politik som krävs för att möta detta.

Det kaos och den brist på studiero som på vissa håll i landet accepterats på utanförskapsområdenas skolor skulle aldrig accepteras i bättre bemedlade områden. Det finns ett slags välviljans rasism i de lågt ställda förväntningarna på invandrade och deras barn. I Landskrona har vi ställt samma höga krav på alla barn. Och när de barnen känner av höga förväntningar från skolan och sina lärare, då vågar de sikta högt, och möta förväntningarna.

Hiba Taie kom till Landskrona från Irak som åttaåring. Hon började i en introduktionsklass, för att lära sig svenska. I årskurs fem fick hon stipendium för sina goda studieresultat. När hon gick ut grundskolan hade hon A i alla ämnen. Jag brukar nämna Hiba som ett exempel på hur den svenska skolan ska fungera. Här ska alla kunna bli framgångsrika, oberoende av var de kommer ifrån, hur välfyllda bokhyllor det finns i hemmet, hur bra svenska deras föräldrar talar eller hur mycket hjälp med läxor det ges på hemmaplan.

I en liten stad har det aldrig varit möjligt för medelklassen att avskärma sig geografiskt, och intellektuellt, från utanförskap och social utsatthet, på det sätt som exempelvis kunnat ske, och stundtals fortfarande sker, i Stockholmsregionen. Utanförskapet är inte något som drabbar andra, någon annans barn eller ett annat partis väljare. När Stockholmsdebattörer nu lyfter den ökande sociala otrygghet som drabbar medelklassens barn är det en för dem ny verklighet, som vi i Landskrona länge varit medvetna om.

Dammhagskolan i Landskrona, där mer än 90 procent av eleverna har ursprung i ett annat land, ligger inte på andra sidan pendeltågsspåren eller motorvägen, utan tvärtom mitt i stan. Jag gick själv i skolan där. När utanförskap och integrationsproblem växte i Landskrona skedde det i kvarteren där min farmor levde hela sitt vuxna liv. Hon såg staden omkring sig förändras. Vi såg vår stad förändras, och vi fattade beslutet att bryta den utvecklingen

Det är anledningen till att jag länge talat om den ofrihet rädslan för att bli utsatt för brott innebär. Att återigen göra Landskrona till en trygg plats att trivas på har sedan 2006 varit ett av mina viktigaste mål. Polisens trygghetsmätningar visar idag att vi är på rätt väg.

Samtidigt ser vi hur en otrygghet liknande den Landskronaborna upplevde i början av 00-talet kommer allt närmare människor på många ställen i landet. Under vintern har vi kunnat ta del av rapporter om hur tonårstjejer inte längre vågar röra sig fritt i centrala Uppsala av rädsla för att bli ofredade av gäng av unga män och på många platser finns en högst befogad rädsla att hamna i vägen för våldsamma gänguppgörelser. Kampen mot otrygghet och kriminalitet är idag en av de viktigaste frihetsfrågorna.

De senaste åren har det talats om en kris för den liberala samhällsordningen. I grunden är det en utveckling som handlar om många förlorat tilltron till de liberala idéernas möjligheter att göra samhället bättre.

Många av de ofriheter som människor möter idag är av ett annat slag än de som fick liberaler att driva frågor som valfrihet i skolan, LSS och EU-medlemskap. Men det gör inte dagens ofriheter mindre viktiga. En framgångsrik liberalism måste ha förmågan att i varje tid se de samhällsproblem som inskränker människors makt över den egna tillvaron.

Bland svenska liberaler, i och utanför vårt parti, finns detta perspektiv. Nyamko Sabuni varnade redan för snart 15 år sedan för hur hedersförtryck var på väg att bli ett allt större problem i spåren av bristande integration. Sakine Madon, som är politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning, har under lång tid uppmärksammat för hur könsseparation i mångkulturens namn, på badhus och öppna förskolor, riskerar att äventyra den jämställdhet många generationer av liberaler av kämpat för.

Liberalismens framtid avgörs av dess förmåga att göra konkret skillnad i människors vardag. Även när det handlar om sakfrågor eller platser som inte alltid varit självklara liberala hemvister.

Torkild Strandberg är kommunstyrelsens ordförande (L) i Landskrona och förbundsordförande för Liberalerna Skåne.

DELA