Vad vi kan lära av Finland

Om nio månader är det val. Vi kan vara säkra på att för att en regering ska kunna formas kommer det att krävas kompromisser i mängd.

Som på många andra områden bör vi lära av Finland. Statsrådet – som Finlands regering heter – har nästan alltid både varit majoritetsregering och sammansatt av tre till fem partier. De senaste 40 åren har Finland haft majoritetsregeringar och bara några enstaka gånger under landets 100-åriga historia har statsrådet varit minoritetsregering.

Finland har en stark tradition av kompromisser. Samtidigt har de politiska partierna lyckats bevara sin identitet, trots allt samregerande. Det är här vi kan lära.

För Liberalerna/Folkpartiet har det varit förödande att sitta i regering med andra borgerliga partier. Fälldinregeringen innebar en nedgång med 5,2 procent. Bildtregeringen med 1,9 procent och Alliansregeringen med 2,1 procent.

Min tro är att det mindre handlar om vilka Liberalerna regerat med än om att det svenska sättet att driva koalitionsregeringar skapar otydlighet. Regeringens gemensamma politik har oftast också blivit de enskilda partiernas. Det är lojalt, men suddar ut profilen.

De som minst fallit in i detta beteende har varit moderaterna. Under Fälldinregeringen markerade moderaternas partisekreterare Lars Tobisson ofta mot regeringsbeslut.

I Alliansregeringen strävade man efter att inte bara nå fungerande beslut utan också ha en gemensam front. Till skillnad från tidigare borgerligt samarbete framställdes Alliansen närmast som ett politiskt parti med fraktioner. Partiledarna försökte beskriva den som en rörelse med gemensam ideologi. Då rev man också ner barriärerna mellan partierna.

Vad vi kan lära av Finland är öppenheten i kompromisserna – att partierna är tydliga i vad de anser och var man gjort sina eftergifter. Väljarna inser naturligtvis att en regering måste fatta beslut – men de bör också få reda på de skilda ingångsvärdena i kompromisserna.

Till det kommer att riksdagsledamöterna inte bör ses som megafoner för regeringen, utan just som företrädare för sitt partis väljare. Även om de ställer upp och röstar på regeringens förslag, måste det ses som legitimt att höja sin egen röst.

Olle Wästberg

DELA