Vart pekar valkompasserna?

Vart pekar valkompasserna?

De så kallade valkompasserna har blivit ett stående inslag i alla valrörelser. Alla stora medieföretag lägger ned resurser på att ta fram sådana, och de anställda på partikanslierna får lägga ned tid på att ta fram avvägda svar. Men är de tillförlitliga? 

Det är nog inte någon politiskt aktiv som inte har minst en bekant som kunnat berätta om vilket oväntat resultat de fick när de svarade på frågorna i en av dessa valkompasser. De kanske blev Vänsterpartister för att de ville se en skattehöjning? Eller Sverigedemokrater för att de ogillar slöjor?

Grundfelet finns i valkompassernas metodik. Att försöka urskilja politiska sympatier genom ett begränsat frågebatteri, innebär att nästan varje fråga blir ”laddad” för att vara utslagsgivande. Det ska vara minst en fråga, helst två, som ger tydligt utslag för varje enskilt parti.

Problemet är att de flesta partier är överens om det mesta. Så de riktigt särskiljande åsikterna finns inte inom politikens centrala områden. De finns ute i periferin – de sakfrågor där utrymmet för ställningstaganden är lite större.

Därför innehåller valkompasserna sällan så många frågor om de mest allmänna områdena, om ekonomi och generell skattepolitik till exempel. Kanske någon fråga behandlar en specifik punktskatt, där skillnaderna syns. Men inte om de ideologiska skillnaderna i synsätt, de komplexa avvägningarna mellan skatt och välfärd eller andra frågor som egentligen är betydligt viktigare inom politiken än ställningstaganden i enskilda, perifera sakfrågor.

Varför finns då valkompasserna? Det enkla svaret är att de är populära. De har ett visst underhållningsvärde. De medier som är beroende av reklamintäkter, vil självklart engagera besökare på webben i en ”frågesport” med femton, tjugo frågor ökar antalet annonser som visas under tiden. Det är det krassa svaret. Men även till exempel  svt har ju en valkompass, så det kan inte vara det enda skälet.

En valkompass kan också vara tilltalande ur publicistisk synvinkel. I en papperstidning är det vanligt med uppslag där samtliga partiers åsikter visas till exempel i form av ett rutnät. Det gör sig inte lika bra på webben, men valkompassen fyller en liknande funktion.

Oavsett invändningarna, verkar valkompasserna vara här för att stanna. Men problemen lär bestå. Även valkompasserna har en viss ”missvisning” helt enkelt.

Ulf Schyldt

DELA