Vi vill alla känna gemenskap

Berivan Mohammed

Jag har två tonårskusiner som är födda och uppvuxna i en förort utanför Göteborg. De talar ofta om för mig att de trivs bra i sitt område, trots hårt slitage på både hus och gator. Trots en ökad kriminalitet och en viss otrygghet.”I de svenska områdena känner vi oss inte hemma, där förstår man oss inte och det känns som att många är rasister”, berättar de för mig.

Jag brukar alltid avbryta dem, säga att de ska sluta vara så larviga, att de bara är lite rädda och osäkra. Jag säger till dem att det är klart att ni skulle trivas även utanför ert eget bostadsområde. Jag försöker avdramatisera det hela, få dem att våga och förstå att den främlingsfientlighet som de ser hos det okända bara är hjärnspöken.

Jag själv bor i ett helsvenskt område i en välbärgad kommun utanför Göteborg. På vår gata finns bland annat en fin saluhall. Där är råvarorna exklusiva och butiken behöver inte anstränga sig nämnvärt för att få kunder, där har de stammisar. När jag en dag besöker saluhallen mitt under rusningstid kommer jag på mig själv med att vilja ut ur butiken så snart som möjligt. Efteråt reflekterar jag över min reaktion och inser att jag kände mig uttittad, ingen log mot mig och jag fick inte samma service som de andra.

När jag senare gick ner till busshållplatsen kom två tonåringar, kanske i 13-årsåldern. De pratade engelska med mig. Jag tänkte att de kanske var engelsktalande, men hörde snart att så inte var fallet.

När jag ett par dagar senare besöker biblioteket ser jag ett gäng ungdomar sitta vid ett bord, jag gissar att de är från Afghanistan. Jag förstår inte ett ord av det som de säger men jag blir väldigt glad i hjärtat, jag ler och får en sådan lust att sätta mig vid deras bord.

Trots att jag aldrig har varit i Afghanistan eller känner någon därifrån så var min identifikation med dessa ungdomar oerhört starkt. Vi hade det gemensamt att vi är flyktingar, invandrare, nya i ett främmande land som vi försöker hitta vår plats i.

Jag kommer att fortsätta avdramatisera saker och ting när mina små kusiner pratar om obehaget i att känna sig uttittad, ge dem modet att ändå försöka och att känna en trygghet i att hela Göteborg är deras stad precis som för vilken som helst annan göteborgare. Men jag ska heller inte glömma bort att förutsättningarna för mig som är etablerad och har ett starkt nätverk är annorlunda än för någon som är ny, ung eller inte har lyckats ta sig in i samhället. Jag ska heller inte glömma bort smärtan i utanförskapet och vad det kan driva en människa till.

Gemenskap och tillhörighet vill de flesta av oss känna. Får vi inte det i våra naturliga miljöer kan vi komma att söka den i mer extrema sammanhang. Det är svårt att själv förändra världen, men så enkelt att skapa goda krafter som kan vända det hela åt rätt håll. Genom små handlingar, gester och en stark medvetenhet kan vi alla göra det varje dag i vår egen vardag.

Berivan Mohammed

DELA