7 frågor:  Funktionshinder

Förre folkpartiledaren Bengt Westerberg vill se en ny funktionshinderreform.

Du är mannen bakom LSS-reformen, som fyller 25 år om ett par år. Vad var bakgrunden till reformen?

– Omsorgslagen, som var inriktad på personer med utvecklingsstörning, hade inneburit ett lyft för den gruppen. Även andra med stora funktionsnedsättningar behövde ett förstärkt stöd. Med LSS utvidgades lagen till en större personkrets och en ny insats introducerades, personlig assistans. LSS är i likhet med omsorgslagen en ”pluslag”, den ersätter inte socialtjänstlagen utan ska säkerställa att personer med stora funktionsnedsättningar får de insatser som krävs för att de ska kunna leva ett liv som andra.

Nu vill du ha en ny funktionshinderreform. Varför?

– Möjligheterna att få personlig assistans har snävats in. Jag tycker fler ska få rätt till det. För den gamla omsorgslagens personkrets finns en rätt till daglig verksamhet. Det är hög tid att den rätten utvidgas till den nya personkretsen också. Allt fler personer med intellektuella funktionsnedsättningar lever längre. Vi måste fundera på vilket stöd de ska få när de passerar 65 årsstrecket. Osv, osv. Det är dags för fler reformer på området!

Många politiker är bekymrade över kostnadsutvecklingen när det gäller den personliga assistansen. Vad säger du till dem?

– Om personer med stora funktionsnedsättningar ska få en möjlighet att leva som andra så kostar det. Personlig assistans har inneburit något av en frihetsrevolution för många människor. Det har ökat deras inflytande och självbestämmande över sina egna liv. Det kostar med personlig assistans, men när kostnaderna ska värderas måste man ta hänsyn till att det under alla förhållanden krävs omfattande insatser, att assistansen också har lett ökade intäkter genom att fler anhöriga kan arbeta och minskade kostnader genom bland annat minskade sjukskrivningar. Och så har
90 000 personer fått jobb som assistenter. Utan de jobben skulle arbetslösheten vara högre.

En mycket stor del av kostnadsökningen beror på att personer som har fyllt 65 år får behålla sin assistans. Rätt eller fel?

– I princip helt rätt. Nu får de behålla den assistans de har när de fyller 65 år. Många skulle säkert behöva mer om deras tillstånd försämras. Också en tänkbar del i en ny reform. Och vi kommer inte undan att ge dem stöd. Deras behov minskar ju inte för att man drar in deras personliga assistans.

Du ifrågasätter också de -tvåårsomprövningar som görs idag. Varför?

– Det är naturligt att göra en omprövning om förutsättningarna förändras, till det bättre eller sämre. Men när de är oförändrade finns ingen anledning till omprövning. Brukarna måste kunna lita på varaktigheten i det stöd som ges så att de kan planera sin tillvaro.

Hur ser du på formuleringen i lagen om ”grundläggande behov”?

– Kravet har kommit till främst för att klargöra när staten tar över ansvaret för finansieringen, men det har fått olyckliga konsekvenser för de enskilda. Försäkringskassans integriteskränkande undersökningar styrs i hög grad av kravet på att de grundläggande behoven ska uppgå till 20 timmar för att staten ska vara med och betala. Det vore bättre att återgå till den ursprungliga ordningen, det vill säga att staten tar över ansvaret när behovet, oavsett vilket behov det är, överstiger 20 timmar. Vi kommer aldrig ifrån behovsbedömningen, men då kan den göras mindre integritetsstörande.

Vad säger du till dem som kritiserar reformen?

– Tycker ni verkligen att personer med stora funktionsnedsättningar har det för bra? Skulle ni vilja byta med dem? De flesta svarar efter att ha tänkt efter nej på bägge frågorna.

Lena Hallerby

Dela med andra
Linn Friman
Linn Friman