Hårdare tag är ingen universalmedicin. Etableringsreformen visar att politiska insatser kan riva hinder och öka människors egenmakt, men det måste bygga på en nykter analys av problemen, inte önsketänkande. Nu krävs ett ännu djärvare reformprogram då problemen i utanförskapsområdena förvärras. Det var fel att bygga invandringspolitiken på önsketänkande, men vi ska inte heller bygga den på svartmålning av all form av invandring. Vi behöver vässa rättssamhällets verktyg, och en ansvarsfull immigrationspolitik är nödvändig. Men vi får inte ett friare och mer framgångsrikt Sverige om vi bara diskuterar åtstramningar, kontroller och förbud.
Inför maktskiftet 2006 var det Folkpartiet som hade det modigaste och mest ambitiösa integrations- och migrationspolitiken. Det handlade om att ge människor egenmakt, ställa tydliga krav och fokusera på arbetskraftsinvandring. Kritiker ansåg att det handlade om att fiska i grumliga vatten, men det bottnade i en samhällsanalys som såg klart på växande problem och presenterade lösningar.
Trots ängsligheten kring frågor som språkkrav och medborgarskapstester genomförde Alliansregeringen en genomgripande reform inom integrationspolitiken: Etableringsreformen. Den styrde om integrationspolitiken från bidragsberoende och omhändertagande till personligt ansvar och jobbfokus. Nu ser vi resultatet; mediantiden från uppehållstillstånd till arbete är på väg att halveras sedan reformen trädde ikraft 2010. Lärdomen är att genomtänkta reformer, inte symbolpolitik, gör riktig skillnad. Men det räcker inte för framtiden. Alliansen borde ha gjort mer och måste göra mer.
Den nuvarande regeringen skrotade integrationsministerposten trots rekordstor invandring. Avsaknaden av integrationsminister har lett till att allt fokus läggs på att göra Sverige mindre attraktivt för flyktingar och till en kapplöpning om hårdare tag i förorterna. Jag förstår hur partierna resonerar när man tävlar med utspel om hårdare tag. Länge har man blundat för problemen som följer på invandringen, eller tystat dem som uppmärksammat det, så nu när det inte längre går att förneka måste man visa handlingskraft.
Det är viktigt att Alliansen ger svar på de frågor som väljarna ställer. Men lika viktigt är det att komma ihåg att svaren måste handla om mer än att ställa krav. Det finns inom allianspartierna en rad bra förslag: tydligare fokus på kunskap i skolan och svenska språket, möjligheter till ett första jobb genom lägre lön samt bättre företagsklimat. Utveckla det som regeringen faktiskt tänkt rätt, till exempel var 100-klubben en god tanke – att involvera företag i arbetet för att integrera fler nyanlända i arbetsliv. Ett problem har varit Arbetsförmedlingens undfallenhet i att förse företagen med kompetenta arbetssökande.
Ett av de mest akuta problemen är att parallella samhällen breder ut sig i bostadsområden. Istället för att låtsas som att det finns en quick fix, ska man lyssna på experter. När Rosengårdsrapporten presenterades ville många politiker och ledarskribenter inte ta till sig slutsatserna, men de är nu bekräftade. Det handlar om moralpoliser som förtrycker kvinnor, religiös extremism och informell rättsskipning.
Repressiva åtgärder behövs för att komma åt de få tusentals som trakasserar och begränsar andras friheter genom förtryck och organiserad kriminalitet. Dessa åtgärder måste kompletteras med långsiktiga sociala insatser (inte projekt) och inte minst att involvera de goda krafterna i våra utsatta områden. För att lyckas vända utvecklingen måste förändringen komma inifrån. Vi kan få en lågkonjunktur redan under nästa mandatperiod vilket kommer slå inte minst mot utanförskapsområdena.
Liberal politik behövs som mest när utmaningarna är som störst. Sverige behöver ett självsäkert, liberalt parti som på ett klarsynt sätt kan bekämpa samhällsproblemen och genomföra reformer som får effekt på 5, 10 och 15 års sikt. Det handlar om hur vi bygger en inkluderande svensk gemenskap som stryper rekrytering till extremism och ger människor makten över sina egna liv och möjligheter att bidra till samhället.
Nyamko Sabuni
Tidigare integrationsminister (L)
