Annika Linde: ”Vi svenskar är inte alltid världens klokaste folk!”

Detta är en förkortad version av intervjun med Annika Linde som publicerades i NU nr 15-16. 

Annika Linde är läkare och virolog. Hon var tidigare statsepidemiolog vid Smittskyddsinstitutet och har under Coronautbrottet blivit en av rösterna i debatten. Hon är aktiv i Liberalerna i Danderyd och sitter i regionfullmäktige Region Stockholm. NU bad henne svara på frågor rörande den pågående pandemin och den svenska strategin.

Hur skulle du vilja beskriva den situation som Sverige befinner sig i?

– Den är fruktansvärd, både när det gäller vården och människor som drabbas och för landets och enskildas ekonomi.

Hur har den svenska strategin fungerat? Hade Sverige kunnat göra mer?

– Den har inte fungerat på det sätt som också jag hoppades i början. Tyvärr vet vi för lite om viruset och hur det sprids för att kunna ta fram långsiktigt effektiva strategier. Hur stor del av de smittade får inga symptom? Smittar man och blir man immun, även om man är symtomfri? Hur länge blir man immun även om man inte haft symtom? Vi vet också för lite om hur viruset spritts i Sverige.

– Att stänga ner landet helt och hållet, som man gjort i våra nordiska grannländer verkar ha effekt, åtminstone på kort sikt – och därmed köper man sig tid, och kan vara bättre förberedd när det är dags att öppna upp igen. Risken är att man får nya, stora utbrott därför att befolkningen saknar immunitet. Effekten på ekonomi och hälsa av onödigt lång isolering kan bli större än effekten av själva viruset. 

– Vår strategi kan vara långsiktigt mera framgångsrik – men, har vi flockimmunitet i Stockholm, som hittills drabbats värst i Sverige? 

– Hur stor roll spelar dessutom det sämre hälsotillståndet i dessa utanförskapsområden för att så många blivit svårt sjuka? Hade vi kunnat minska den svåra sjukligheten genom bättre epidemiologisk uppföljning?

– Vi vet alla vilka som oftast kör taxibilar och bussar i Stockholm, vilka som ständigt hämtar turister och andra från Arlanda och andra flygplatser och vilka som arbetar som bussförare. De träffar många människor under sina arbetsdagar. I stor utsträckning bor de som transporterar oss i de områden som nu drabbats svårast av sjukdomen. Vi vet också att vi har kvinnor och en del män från samma områden att tacka för att vår äldreomsorg fungerar. Det räcker kanske nästan att smittspridningen till stor del är begränsad till de områden som människor med dessa samhällsbärande funktioner kommer ifrån, för att förklara en stor del av de svåra sjukdomsfallen.

– Ett tidigare, kraftfullt skydd för taxichaufförer och bussförare hade kanske kunnat minska sjukhusvård och död effektivare än nedstängning av hela Stockholm.

Många gör jämförelser med andra länder, strategier, dödstal med mera. Hur pass fruktbara är sådana jämförelser?

– Vissa jämförelser är fruktbara för att bedöma den aktuella utvecklingen, men för att de ska vara till nytta måste rapporteringen vara tillförlitlig och de länder man tittar på jämförbara. Antalet diagnosticerade fall beror helt på hur många och vilka som provtas och är därför ganska ointressant.

– Man kan också ana utvecklingen framåt i tiden genom att följa länder som Italien och Spanien, där de första dödsfallen inträffade 14 dagar tidigare än i Sverige. Däremot bryr jag mig inte om dramatiska ”antal döda” om de inte är korrigerade för befolkningens storlek. Just nu toppas nyheterna av att så många avlider i USA. För att USA:s dödstal ska kunna jämföras med Sveriges måste man dela siffran med 35 ungefär – då blir det mindre dramatiska rubriker.

– Jag jämför i första hand med data från Europa och Nordamerika. Sveriges kurva är oroväckande brant – och inte bara den. Den omges av Beneluxländernas och Storbritanniens medan våra Nordiska grannländer har kurvor som lutar betydligt mer åt rätt håll. Hälften av fallen i Sverige kommer från Stockholm med bara drygt 20 procent av landets invånare – data av den typen är svårt att få ur den internationella rapporteringen, och totalt sett är den statistik som finns idag nog av begränsat värde som underlag för konkreta handlingsplaner och utvärderingar. 

– Förutom 70+ är definitionerna av och informationen om vem som är i riskgrupp för vaga. För att det ska bli möjligt att isolera de medicinska riskgrupperna behöver myndigheterna vara extremt tydliga med vilka diagnoser/tillstånd som omfattas, och vilka regler som gäller.

– De yngre, medicinska riskgrupperna är svårare att definiera, men man kan försöka vara tydlig: BMI>30, högt blodtryck (>130/90 oavsett behandling till exempel), hjärtarytmier, kärlkramp, tidigare hjärtinfarkt etc. De som inte är medicinskt kunniga måste få mycket begriplig information. Varför inte uppdra åt behandlande läkare, när sådan finns, att upplysa sina patienter om sin risk? 

Hade det som händer nu kunnat förutses redan när utbrottet skedde i Kina? Hade man kunnat agera annorlunda för att minska spridningen? 

– Vi hade nog bättre kunnat inse hur allvarlig situationen var med tanke på hur starkt och ekonomiskt destruktivt för det egna landet Kina reagerade. Vi hade kanske omedelbart kunnat isolera Kina totalt, på samma sätt som de själva isolerade Wuhan och noggrant isolera varenda människa som vi tog hem därifrån. Möjligen hade vi fått inkludera Sydkorea.

– Det kanske hade haft mindre påverkan på världsekonomin än den vi får nu – och det hade kunnat göra det möjligt för våra smittskyddsorganisationer att helt eliminera smittspridning från eventuellt smittade som togs hem direkt från Kina. 

– Initialt tyckte jag att Sveriges strategi kunde vara okej. Jag insåg att vi skulle få en större spridning av viruset än andra, men tänkte att de länder som stängde ner skulle drabbas lika hårt av en andra våg, och därmed dra ut på förloppet. Kanske gjorde jag en felbedömning därför att jag inte tillräckligt insåg hur usel vår beredskap är. Om vi stängt ner landet som våra grannländer hade vi fått tid att förbereda oss – men det är inte över förrän det är över, och ännu går det inte att säga något säkert.

Slutligen, du var statsepidemiolog under sars och svininfluensan, vilka lärdomar kan dras av dessa epidemier?

– Egentligen finns det inga tidigare kunskaper om epidemier som är riktigt applicerbara på Covid 19 – de jag varit med om fick oss väl snarast att slappna av, eftersom vi klarade dem utan riktigt stora katastrofer. Vad vi nu fått lära oss är:
– att smittämnen beter sig extremt olika,
– att vi måste bygga upp vår beredskap,
– att vi måste reagera snabbare än vi gjort. 

Eftersom jag kanske är lite försiktigare med att blotta strupen än de som är i smittskyddsledning nu tycker jag också att vi bör följa de råd som ges från WHO och vissa av de vägar som de försiktiga länderna tar. Vi svenskar är inte alltid världens klokaste folk! 

Ylva Westlund

DELA