Barbro Westerholm: ”Titta i back­spegeln för att köra vidare”

Barbro Westerholm kom nyligen ut med sina memoarer – ”Om att aldrig ge upp” (Bazar förlag). Hon berättar om sitt liv som kvinna, läkare, ämbetsman och liberal riksdagsledamot.

Barbro Westerholm har fått frågan om hon vill skriva sina memoarer flera gånger tidigare, men det har inte blivit av. För två år sedan tog journalisten Ingrid Kinne Lindgren kontakt med henne.

– Hon hade väl insett att det blir inga memoarer skrivna, om inte någon annan skriver dem, säger Barbro Westerholm till NU.

Hon kände till Ingrid Kinne Lindgren framför allt som chefredaktör för SPF:s tidning Senioren.

– Så jag visste att det var en bra person. Vi träffades och tycke uppstod.

Barbro tycker det har varit mycket positivt att ha en journalist som författar hennes berättelse.

– Jag skriver forskar- och byråkratsvenska, hon skriver läsarsvenska och det är en värld av skillnad. Hon hakar upp sig på ord som ”läkemedelsepidemiologi” – långt och ingen människa vet vad det handlar om. 

På vägen har boken utvecklats, inte minst genom synpunkter från Anders Sjöqvist på förlaget Bazar som gett ut boken. 

– Han hade väldigt kloka synpunkter. Som att skriva boken i presens – då lever den, i imperfekt är det forntid. Vi hade även skrivit i kronologisk ordning, men det blev hackigt. Nu är den tematisk och det flyter bättre.

Om Ingrid Kinne Lindgren inte hade kontaktat dig – hade det inte blivit några memoarer då?

Omslag Bazar förlag– Det var en journalist till som kontaktat mig, så kanske. Men annars hade det inte blivit något, för jag hinner ju inte. Vi var 19 ledamöter i riksdagsgruppen och vill vi göra något politiskt, då har man inte tid att sitta och skriva, inte i mitt fall i alla fall. 

Hon har lärt sig mycket av processen med att berätta och sammanställa boken, tillsammans med Ingrid Kinne Lindgren. Idag läser hon andras memoarer med mycket mer kritiska ögon.

– När jag läser andras memoarer, märker jag hur man blir så fångad i detaljhändelser, ibland blir det för mycket. Och en sak som jag också lärt mig – nämn inte för många namn. Dagens läsare känner inte till dem, utan det är skeendena det handlar om. 

Hur har det känts att besöka händelserna igen?

– Det har varit positivt. Långa bitar av de här resorna har varit pest och pina, när motståndet har varit stort och jag har undrat hur jag ska komma i mål. 

Under dessa politiska strider har Barbro Westerholm alltid haft den målgrupp hon arbetar för i siktet. Hon tar som exempel i mitten av 1960-talet, kvinnor som köpte p-piller svart.

– Och vad det skulle betyda för kvinnor att få ett läkemedel helt skilt från sänggåendet. I mina ungdomsår var det ut i badrummet och sätta in pessar, som dessutom var ganska kladdigt. Det är inte särskilt romantiskt när man vill avsluta en kväll på ett trevligt sätt. 

– Männen i beslutsfattande ställning fattade inte vilken frihet p-piller skulle bli. Det är samma med abortlagen och senare andra frihetsfrågor för kvinnor, som handlade om att bestämma själva, bestämma när man kan ta ansvar att bli förälder. 

Vad tänker du när strider du har tagit tidigare och friheter som har vunnits måste försvara igen?

– Då blir det så viktigt att berätta historien. Att hela tiden titta i backspegeln för att köra vidare. 

Redaktören bad henne under arbetet också att reflektera mer över det hon gjort. 

– Det har inte jag hunnit med, för när jag kommit i mål då måste jag ta nästa race, nästa löpsträcka. Jag har under resans gång inte reflekterat så mycket, säger Barbro Westerholm.

Det har funnits stunder inför svåra beslut och omröstningar då pressen har varit stor och hon önskat att hon kunde hoppa fram i tiden.

– Så jag slipper den ångestladdade processen i kammaren. Men när man har varit med någon gång eller två så vet man att man faktiskt kommer ut ur tunneln på något vis.

Vilka delar i det arbete som du gjort står ut för dig själv?

– För mig är de frågor som gäller mänskliga rättigheter – diskrimineringsfrågorna. 

Det började med trappan, den ikoniska bilden då Barbro Westerholm som ny generaldirektör för Socialstyrelsen i augusti 1979 mötte demonstranter från RFSL på trappan till Socialstyrelsen. De hade under flera års tid krävt att homosexualitet som sjukdomsbegrepp skulle tas bort – och Barbro höll med. Några månader senare var det borta.

Diskrimineringen av personer med funktionsvariationer och att årsrika blir förfördelade och fördomsfullt behandlade ser hon som delar av samma paket.

– Det paketet är jag mån om ska vara tydligt i partiets fortsatta arbete med det värdegrundsdokument vi har. Om det är tydliggjort där, kan vi säga nej till förslag som odlar de här diskrimineringsformerna. 

Du är nu 88 år gammal – vilka strider har du kvar?

– Åldersismen, fördomsfullheten mot årsrika människor som blev så tydlig under pandemin. Att inte förstå vad isolering innebär för 70-plussarna, att inte väga isoleringens risker mot smittspridningsrisker. Vi kunde inte visa oss på gator och torg. Man hade kunnat gå varsammare fram. 

Tillåter du dig själv att vara stolt över det du åstadkommit?

– Jag är glad. När jag en dag lägger ihop ögonen, då kan jag känna att det var värt att jag levde ändå.

 Fia Björklund

DELA