Carl B Hamilton: Låt oss inte vara naiva – förbered för nyval

Förhandlingarna mellan parterna på arbetsmarknaden har havererat. Enligt januariöverenskommelsen ska i detta läge ändå moderniserande ändringar i arbetsrätten genomföras. 

Risken för havererade partsförhandlingar förutsågs redan när januariavtalet ingicks. Den redan överenskomna lösningen är nya lagregler och lagstiftningsbeslut som ska tas av riksdagen. Och riksdagen står som bekant över arbetsmarknadsparternas snävare intressen. 

Vilken ny lagstiftning det ska bli är redan bestämt i förhandlingsuppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna i januariavtalet och kan läsas närmare om i utredningen ”En moderniserad arbetsrätt” år 2020. Den är för närvarande ute på remiss.

Nu säger sig LO inte kunna acceptera januaripartierna (S, MP, C och L) och utredningens gemensamma förslag. Socialdemokraternas ordhållighet svajar nu betänkligt. Statsministern och arbetsmarknadsministern strösslar med mångtydiga uttalanden om att parterna ska få mera tid för förhandlingar – som om problemet varit tidsbrist snarare än innehållet – och att utredningens förslag – trots vad som tidigare överenskommits mellan januaripartierna – skulle vara obalanserat och därför inte längre gälla. 

Nyamko Sabuni var föredömligt tydlig i Aktuellt i torsdags: ”Våra politiska ambitioner kommer vi inte att rucka på (…) vi har redan kommit överens (…) Uppfyller inte regeringen sin del av avtalet så finns ingen överenskommelse, då finns inget januariavtal.” 

Även Centerledaren Annie Lööf har varit klar: ”Det handlar i grund och botten om man kan lita på Socialdemokraterna när man sluter avtal. Är det man skriver under på och skakar hand på någonting värt?” summerade hon i Ekots lördagsintervju. 

Det jag vill påminna om, och understryka är att Liberalerna har blivit svikna flera gånger tidigare av just Socialdemokraterna, och när Socialdemokraterna internt varit under press från LO. (Exempel och sidhänvisningar nedan hänför sig till Bengt Westerbergs nya memoarbok ”Westerbergeffekten”).

1. I början av 1980-talet gjordes en överenskommelse om skatterna mellan Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna (dåvarande Folkpartiet). Efter valet 1982 svek Socialdemokraterna skatteuppgörelsen, och kritiserades naturligtvis av Centern och Liberalerna. Sveket var en eftergift gentemot LO. Dåvarande socialdemokratiske finansministern Kjell Olof Feldt skrev sedermera i sina memoarer att ”vårt [dvs socialdemokraternas] behov av att alltid göra upp med LO gjorde oss till en opålitlig samarbetspartner.” (BW, s 43).

2. Inför valet 1991 övergav Socialdemokraterna under Ingvar Carlssons ledning ”plötsligt och utan något som helst samråd med mig [Bengt Westerberg]” och i strid med ”vår” ingångna skatteuppgörelse ändrades mervärdesskatten (momsen). Det var ett radikalt avsteg från uppgörelsen med Liberalerna (s 213).

3. Inför valet 1994 svek Socialdemokraterna igen. Den gällande överenskommelsen sedan skattereformen 1989/90 med Liberalerna om ”hälften kvar” av en löneökning (dvs max 50% marginalskatt) övergavs och istället blev det 55 procents permanent ”värnskatt”. LO var inte intresserade av lägre marginalskatt, och först 2020, dvs 16 år senare, kunde Liberalerna i januariuppgörelsen återinföra ”hälften kvar” av en löneökning (BW s 213).

Blir slutsatsen även denna gång att vi inte kan förvänta oss att Socialdemokraterna håller fast vid uppgörelsen? Kommer de, även denna gång pressade av LO, att välja att lösa en intern konflikt genom att bryta en uppgörelse? 

Låt oss inte vara naiva. Historiskt har Socialdemokraterna inte varit en pålitlig part när LO finns med i kulissen. Min slutsats blir att vårt parti bör rusta sig för nyval under denna mandatperiod. Föreningar och förtroendevalda i vårt parti bör tänka sig in i nyvalmöjligheten, ragga pengar, och identifiera påläggskalvar, och allmänt morska upp oss. 

Det gäller för oss som parti att visa samma beslutsamhet när det gäller företagen och arbetsrätten som Nyamko Sabuni och andra gjort. Vår tuffhet och beslutsamhet i denna fråga skall sticka ut, och fås att fungera som en röstmagnet på allmänborgerliga väljare som t ex tröttnat på LO:s överhetsfasoner.

Carl B Hamilton
Tidigare riksdagsledamot (FP)

DELA