Debatt: Det nordiska samarbetet måste börja leverera igen

Den 1 maj 1958 trädde en viktig frihetsreform i kraft. Då blev det för första gången sedan första världskriget möjligt att resa utan pass mellan de nordiska länderna. Med rätten att fritt röra sig, flytta och arbeta inom Norden och dessutom upphäva gränskontrollerna levererade det nordiska samarbetet sin första (och hittills största) viktiga reform. Strax efter millennieskiftet blev rätten att resa fritt ännu större, när alla de nordiska länderna blev en del av Schengenområdet. Nu gällde passfriheten dessutom för alla, och den personal som tidigare kontrollerat personer med icke-nordiskt utseende vid flygbåtsterminalen i Malmö fick ägna sig åt annat.

Drygt sextio år senare är det gränslösa resandet i Norden ett minne blott. Nedmonteringen började i samband med flyktingkrisen i november 2015, då Sverige införde passkontroll mot Danmark och med stängsel på stationen i Hyllie började skilja inresande resenärer från andra. Sex år senare har gränskontrollerna blivit det nya normala i Öresundsregionen, och i motiveringen om ”hot mot allmän ordning och säkerhet” hänvisas nu inte bara till migrationstryck utan även till terrorhot. I november 2019 började Danmark tillfälligt kontrollera pass även i motsatt riktning, med risk för gränsöverskridande brottslighet som argument.

2020 kom pandemin och med den ett svårbegripligt lappverk av resebestämmelser som införts helt utan samordning och ofta ändras på veckobasis. Under det senaste året har det varit nästan omöjligt att resa mellan de nordiska länderna utan synnerliga skäl. Idag är läget bättre men likväl svårt att överblicka: för resa från Sverige till Danmark krävs vaccinpass eller covidtest, till Norge gäller karantänkrav plus covidtest vid gränsen – men bara för vissa svenska regioner – medan Finland just gått från i princip totalt inreseförbud till att den som reser in ska covidtestas på nytt efter några dagar. Till Sverige är det helt fri inresa från alla nordiska länder, oavsett om man är vaccinerad eller inte.

Inskränkningarna i den fria rörligheten, först i Öresundsregionen och sedan i övriga Norden under pandemin, har kraftigt försvårat för arbetspendlare och slår hål på den gemensam arbetsmarknaden. Samtidigt rapporteras det om hur misstänksamheten mellan nordbor ökar på flera håll. Långsiktigt kan det här få allvarliga konsekvenser för hur vi samarbetar och förhåller oss till varandra i Norden.

För ett par år sedan antog Nordiska rådet sin Vision 2030, med målet att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region. ”Den fria rörligheten för människor och företag ska underlättas genom att Nordiska ministerrådet arbetar för att motverka gränshinder som hämmar mobilitet och tillväxt”, står det i programförklaringen. Ambitionen är vällovlig men ter sig helt orealistisk i ljuset av bristen på politisk vilja till samordning och gemensamt agerande under pandemin.

Det nordiska samarbetet är unikt i sitt slag. 1950-talets nordiska passfrihet och Schengenanslutningen vid millennieskiftet är frihetsreformer som måste värnas och vårdas. Ska det nordiska samarbetet återfå sin förlorade legitimitet behöver vi dessutom nya, genomgripande reformer som ökar integrationen och levererar gemensamma lösningar på fler områden. Här ligger exempelvis pandemihantering och krisberedskap nära till hands. Liberalerna bör därför agera för att regeringen på statsministernivå tar initiativ för hur gränskontrollerna i hela Norden snarast kan avvecklas och hur det samarbetet kan biffas upp och börja leverera igen – innan haveriet är ett faktum.

Oscar Wåglund Söderström, ordförande i Liberalernas internationella utskott

DELA