Debatt: För smalt nålsöga att bli politiker

Nomineringskommitténs förslag till riksdagslista för Liberalerna Stockholm säger inte bara något om partiet, utan om politiken i stort.

Tänk dig ett litet parti som håller på att åka ur parlamentet. Det är dryga året kvar till valet, och listorna ska sättas. I landet pratas det nästan bara om en fråga, som också lär komma att dominera valrörelsen. Ingen rikspolitiker har ägandeskap över frågan, och ingen i det lilla partiet är i närheten av att få brett genomslag

Då ställer en person upp i provvalet. Hon är trovärdig och har hela sitt yrkesliv sysslat med nämnda ämne. Dessutom har hon lyckats bygga upp en stark plattform, bland annat skriver hon vällästa krönikor i en av landets största tidningar. Till råga på allt bottnar hon i partiets ideologi, klarar av att se målkonflikter och kan balansera sin yrkeskårs intressen med andra.

Sätter partiet henne på valbar plats?

Det borde vara en no-brainer, men är inte självklart. Åtminstone inte i Sverige 2021, om partiet heter Liberalerna och personen Paulina Brandberg.

Brandberg är åklagare vid riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, skriver krönikor i Expressen och har nära 12 000 följare på twitter. Som jämförelse är det drygt 7 000 fler än Liberalernas nuvarande rättspolitiska talesperson Johan Pehrson (som förvisso uttryckt stöd för henne).

Men det räcker inte. Brandberg kandiderar inte i Pehrsons Örebro, utan i Stockholm. Där är det trångt om de allt färre riksdagsplatserna. Nomineringskommittén presenterade nyligen sitt förslag. Om Liberalerna klarar riksdagsspärren får partiet fem mandat. Brandberg föreslås inte ens på topp tio.

På de nio första platserna finns enbart personer som haft politik som yrke länge: åtta nuvarande heltidspolitiker – inklusive ungdomsförbundets ordförande – samt en pensionerad.

Nomineringskommitténs listförslag återspeglar resultaten i den rådgivande medlemsomröstningen. Medlemsomröstningar behöver inte vara något dåligt – tvärtom – men det är välkänt att personer som redan har en maktposition har en fördel. Internomröstningar i partier handlar i hög grad om personliga relationer, vilket är ogynnsamt för den som kommer utifrån och har ett annat heltidsarbete än politik. Någonstans borde kanske medlemmarna själva väga in den aspekten.

Som före detta partimedlem och anställd på Liberalernas riksdagskansli känner jag de flesta på listan. Det är kompetenta politiker som jag respekterar. I ett litet parti finns inte utrymme för så kallade knapptryckare, alltså riksdagsledamöter vars huvudsakliga bidrag är att rösta i enlighet med partilinjen. Det krävs aktivt deltagande i utskott och riksdagsgrupp.

Jag är varken avundsjuk på medlemmarna, nomineringskommittén eller ombuden som ska sätta den slutliga listan. De måste tyvärr välja på fler värdiga potentiella riksdagsledamöter än de realistiskt kommer att få. Och det är knappast lätt att lägga förslag på en lista med bra mix. Det ska vara en lagom blandning av ungdomlig glöd och äldre institutionsminne, män och kvinnor, olika profilfrågor och falanger. Men det behövs också förnyelse.

Då måste man ta ansvar både före och efter provval. Före, genom att erbjuda uppdrag till de som kanske skulle behöva vara utanför riksdagen åtminstone kommande mandatperiod. På så vis kan de “förhindras” att ställa upp utan att ha blivit trampade på tårna. Efteråt, genom att aktivt lyfta in nya – även om det innebär obekväma beslut.

På 1980-talet lät Bengt Westerberg den tidigare generaldirektören för Socialstyrelsen, Barbro Westerholm, få en framskjuten position i Folkpartiet och riksdagen. En gång i tiden var det ett ganska vanligt sätt att göra entré i politiken. Westerholm gick från att vara en kompetent tjänsteperson till framträdande politiker. Med tanke på Paulina Brandbergs profilfrågor och medievana har hon minst lika bra förutsättningar, om inte bättre.

I Liberalerna är Skåne det länsförbund som hittills varit mest piggt på förnyelse, genom att låta Mauricio Rojas toppa listan för Skåne läns västra. Han kom in i riksdagens första gången redan 2002. Borde inte lundabördiga Brandberg också varit ett alternativ?

Det mest suspekta med Brandberg ur Liberalerna-ögon är väl den här texten, att hon lyfts upp av en anställd på Timbro – även om hon själv inte formulerat sig på sätt som är särskilt kontroversiellt internt, till skillnad från andra profilerade partiföreträdare.

Paulina Brandberg är inte ensam liberal att komma utifrån. Martin Melin föreslås till plats tio i Stockholm, men hans personvalskampanj 2018 imponerade inte. Dominika Peczynski adderar lite kändisfaktor och är säkert klok, men har knappast gedigen sakkunskap.

Kanske finns det någon rimlig anledning till att Brandberg inte föreslås på valbar plats, som jag inte känner till. Tyvärr tror jag inte det. Jag tror att förklaringen är bristande interna processer som gör det omöjligt att göra en Barbro Westerholm i 2020-talets Liberalerna. Liberalerna är knappast ensamma om att ha liknande problem. Men inget annat parti ligger så risigt till. Tyvärr är jag rädd att det kan bli dess fall.

Kajsa Dovstad

DELA