”Det finns ­mycket i politik som är absurt”

Intresset för politik och samhällsfrågor växer samtidigt som utbudet av politisk nyhetsrapportering i olika medier ökar. Hur ser de som arbetar med politisk journalistik på politik som underhållning, på att nå fler än de redan insatta och den politiska journalistikens utveckling? NU har pratat med Maggie Ströberg, Expressen, Henrik Torehammar, SR, och Mats Knutson på SVT.

Maggie Strömberg ingår i Expressens politikredaktion, med bland andra Viktor Barth-Kron och Torbjörn Nilsson. De gör varje vecka podden ”Verkställande utskottet”, som har fått positiv respons och blivit populär, kanske framför allt i kretsar som är politiskt intresserade.

Hon tror att formatet, inte så pratigt eller personligt, är en del av framgången.

– Det märker vi att våra lyssnare gillar, att det går rakt på ämnet.

– Sedan tror jag att det är kombinationen, att vi bidrar med olika saker. Torbjörn som läser gamla böcker och alltid har ett udda perspektiv, jag som träffar mycket folk och kan berätta om vad folk säger i riksdagen och Viktor som är både en humorperson och en väldigt skarp tänkare. 

Hur ser du på mötet mellan politisk journalistik och underhållning? 

– Jag kommer från början från tidningen Fokus. Där hade vi en tydlig idé om att det måste vara underhållande, att man måste skriva stilistiskt, bra och kul. Och det försöker jag fortfarande göra. 

I förra veckan skrev hon till exempel ett långt reportage (där Liberalerna figurerar en hel del) om skolpolitik.

– Det läser inte folk om man inte kan få in något kul också, som en kul anekdot. För mig har det varit ett sätt göra politik mer tillgängligt för många.

– Jag har en blick för det absurda, det finns mycket i politik som är absurt och det tycker jag är roligt att skildra.

Maggie Strömberg ser en tendens att politikredaktionerna ibland missar saker som är spännande, eftersom de redan sett och hört det mesta av det som händer i politiken.

– Det vägleder både mig och Torbjörn i vår journalistik, att berätta om det där som alla i politikvärlden tycker att man redan känner till, men som ingen utanför egentligen vet.

Den typen av närgången politikbevakning som hon ägnar sig åt bygger på att man kommer politikerna nära och bygger upp ett förtroende för att få information.

– Det är alltid klurigt som journalist. Hur nära kan man komma, vad händer när man måste hugga någon i ryggen som man har känt länge? För det ingår ju i jobbet. 

Partierna kritiseras för utspelspolitik och att leta publikfriande frågor och medierna för att de följer efter. Håller du med om beskrivningen?

– På de redaktioner som jag varit på finns en stark känsla av att man är ointresserad av utspel. Det är en förändring som skett senaste åren. Det handlar också om att det finns åtta partier – det är väldigt lätt att ägna all sin tid åt deras utespel. Och det är relativt ointressant för att förstå skeenden. 

– Däremot tycker jag att all svensk journalistik har ett flockproblem, där alla skriver om samma sak och gör ungefär samma analys. Det tycker jag är lite tråkigt. Och vi är också medskyldiga.

– Redaktionerna måste ha styrka och mod att inte bevaka allting som partierna gör. På Expressens politikredaktion är vi fyra personer, om vi skulle gå på regeringens alla pressträffar skulle vi inte göra något annat. Man hittar inget unikt material där.

Det du och dina kollagor gör, de längre reportagen och ”Verkställande utskottet”, förnyar de den politiska journalistiken? 

– Vi har hållit på med det länge och Viktor har hållit på med sin grej länge. Det nya på Expressens politikredaktion är kombinationen av det lättsamma och det tunga. Viktor kan driva med partierna i sitt tv-program och sedan skriva en tung analys. Och på samma sätt kan jag vara flamsig i podden och ägna ett avsnitt om att prata om begreppet ”storkukslugn” i politiken. Men jag är också supernördig och har den senaste veckan lagt mycket tid på att ringa jurister och tjänstemän i regeringskansliet för att förstå juridiken kring coronapolitiken. Det är kanske det som är speciellt, blandningen av väldigt högt och väldigt lågt. Vi trivs bra med det.

Maggie märker att hon på Expressen har fått en ny kategori av läsare, medelålders personer som kanske inte varit intresserade av politik tidigare, men som genom de längre reportagen förstår och ser sammanhangen – och uppskattar det. 

– Det är en häftig känsla. Det hänger mycket på format och ton. De läser kanske nyhetsartiklar, men det ger dem inte så mycket. 

Hur kommer den politiska politiken att utvecklas? Var är den på väg?

– Jag har jobbat i 14 år nu. När jag gick ut journalisthögskolan, då var det som jag ägnar mig åt – det långa, berättande, fördjupande reportaget – var på väg att bli trendigt. Och jag fick jobb väldigt lätt för jag kunde det formatet.

Av dem som kommer nya idag är inte så många intresserade av det och tidningarna har återigen svårt att hitta duktiga reportageskribenter, ser hon. Istället är det teve som drar. 

– Man ser ju också en ganska tydlig personfixering. Alla vill ha profiler. Ekot har en politikpodd där deras politikpersoner blir profiler, det är inte så man traditionellt har jobbat i public service.

– Sedan ser vi en tendens av att man nischar sig efter publikens politiska referenser och livsstil. Att vara prenumerant på något är en identitet. I den hyperpolitiserade samtiden där varje val man gör i vardagen kan tolkas politiskt påverkas tidningarna. 

Hon pekar på debatten mellan DN och Svenska Dagbladet om att Greta Tunberg var chefredaktör för en dag och projektet Bulletin som håller på att lanseras.

– Vi vet inte så mycket om det än, men de nog har identifierat en målgrupp som är kritisk till mycket av det de etablerade medierna gör och vill ha något annat. Det ska bli spännande att se vad det blir och hur det påverkar andra medier. Jag är ganska orolig över att svenska medier ska gå i en mer politiserad och polariserad riktning.

– Jag tycker inte så mycket – jag är superintresserad av politik och har varit det hela mitt liv, men hade jag haft en tydlig åsikt om hur världen borde förändras hade jag kanske gått med i ett parti. 

Henrik Torehammar är journalist och radioprogramledare, bland annat på Sverige Radios politikpodd ”Det politiska spelet” i P1, där han hörs med bland andra Ekots inrikespolitiska kommentatorer Fredrik Furtenbach och Tomas Ramberg. 

Vilka var tankarna bakom ”Det politiska spelet” (DPS) när podden startades?

– Det var en fortsättning på de ”bakom kulisserna”-snack jag hade haft med Ekots kommentatorer i P3 under super-valåret 2014, men nu att låta Furtenbach och Ramberg få prata till punkt i en längre podd. 

Upplägget  inspirerades av den amerikanska podcasten ”The Slate Political Gabfest” där ambitionen är att fånga politiska reportrars snack i baren efter jobbet. 

– Ursprungsuppdraget var att följa Stefan Löfvens vingliga budgetprocess i några veckor, men vi har fortsatt i sex år och över 300 avsnitt. 

Henrik Torehammar menar att DPS har tre primära målgrupper: politiker som vill förstå hur journalister tänker, byråkrater som vill förstå djuret politiker och människor som vill lära sig mer om den politiska processen. 

Vad tror du ligger bakom efterfrågan av politiska poddar? Vilken funktion fyller de?

– Vissa ger smarta analyser och förutsägelser. Andra är politisk debatt med olika partister. Och en del är mer teambuilding, bekräftar ens egen politiska analys med lite smartare ord. Sen är vi nog lyssnarnas kompisar, en vana att ha i örat. 

Har ”Det politiska spelet” och andra poddar påverkat rapporteringen av politik? 

– Vissa säger att vi bevakar politiken som sport. Andra att vi gör politiker till stjärnor. Jag tänker att det finns ett utrymme mellan vad politiken säger och vad utfallet blir. Att det är politiskt spel. Om all politisk rapportering handlade om det finns det risk för cynism, men så är det inte. Vi tittar roat och engagerat på ett nördigt område. Som egentligen berör alla för det handlar ju om demokrati, säger Henrik Torehammar.

I DPS blandas analys med mer lättsamma inslag. Har politiken ett underhållningsvärde?

– Vi vill ju prata om politik som man gör när man inte är i en P1-sändning. Ibland vill vi vara smarta, men ibland vill man göra tramsiga poänger som man gör när man tjabbar med kompisar om något. Ibland har vi en uppgift att driva med politiker som fastnar i sövande talepunkter, ibland vill vi hylla någon som är kul på riktigt. 

– Min ambition är att hitta passionen för politik. Visst, det är ju oftast inte amerikansk dokusåpa-show, utan mer som intrigerna i en bostadsrättförenings styrelse, men det finns alltid makt med i botten. Och det är sexigt.

Antalet politiska poddar har ökat samtidigt har fler nya opinionssatsningar under de senaste åren sett dagen ljus, senast i raden är Bulletin. Har intresset för politik och samhällsdebatt ökat?

– Jag har länge haft spaningen att ungdomskultur på 90-talet handlade om musik, sen när digitaliseringen sabbade den affärsmodellen blev det mode som hamnade i centrum på 00-talet. På 10-talet var det politik. Identitetspolitik och feministiska antirasister mot gamers som gillar att trolla med Trump. Så politik blev hetare som ämne.

– Medielandskapet har förändrats – det är enklare rent tekniskt att nå ut och finansiera nya projekt, att be följarna att donera pengar via Patreon till exempel. Men också att det främst på högersidan finns en kaxighet, man är trött på liberala ledarsidor och dominerande public service. Det vi inte har sett än är den underhållande kampanjjournalistiken, som blivit så framgångsrik i USA. Uttalat partiska poddar som är till för att ena sidan ska mobilisera röster till ett val, och bjuder på ett gott skratt.

Mats Knutson är inrikespolitisk kommentator på Sveriges Television och syns i Aktuellt och Rapport.

Han menar att utvecklingen av media, webb och sociala medier egentligen inte har förändrat den politiska journalistiken, men däremot att det i viss mån har för-ändrat den politiska debatten.

– Egentligen handlar allt om teknisk utveckling, som skapat andra förutsättningar. Var och en kan vara sin egen publicist.

– Det går mycket snabbare. Det är ökade krav publicering och kommentarer i realtid, samtidigt som du har en höjd konfliktnivå med ökad polarisering i många frågor.

Partierna kritiseras för utspelspolitik och att leta publikfriande frågorna och medierna för att de följer efter. Håller du med om beskrivningen?

– Ja. Samtidigt är livslängden på utspel mycket kortare. I valrörelsen planerar partierna ibland ett utspel på morgonen, ett vid lunch och ett till på eftermiddagen, för att man är medveten om att det man säger på morgonen inte lever fram till kvällen. Även om vi redovisar de utspelen, får de inte samma effekt i opinionen som ett utspel fick tidigare.

Hur gör man politiska nyheter tillgängliga för personer som kanske inte är så insatta?

– Jag kallas för kommentator, men det handlar också om att försöka ge bakgrund, sätta saker i ett sammanhang och visa på målkonflikter som politikerna själva kanske inte gärna vill prata om. 

– På webben försöker vi göra bakgrunder, så att den som kommer in och inte har följt med tidigare kan ta till sig nyheten.

Finns det en tendens att presentera politik mer som underhållande?

– Det politiska intresset idag är större än tidigare. Man ser i SOM-institutets mätningar att intresset för samhällsfrågor är väldigt stort. Så det behöver man egen-tligen inte göra. 

Däremot bygger hela klickjournalistiken på att man hittar en aptitlig ingång, resonerar Mats Knutson, det kan fresta till att använda sig av så kallade klickbeten. 

– Det är en farlig utveckling. Däremot tycker jag att man kan ha spetsiga rubriker – inte ljuga utan försöka göra det intressant eller berörande. Det är ett större krav på webben än i en tidning eller nyhetsprogram.

Att det politiska intresset är större än tidigare, vad är det ett uttryck för?

– Jag tror det till viss del det kommer sig av den ökade polariseringen. Man ser också hur ett oklart parlamentariskt läge skapar osäkerhet om var den politiska processen ska landa. Vi har inte längre har majoriteter att tala om. 

Han påpekar att senaste Sverige hade en regering med egen majoritet var 2010. Även om det funnits minoritetsregeringar tidigare, har dessa alltid stött sig på någon typ av majoritet. Socialdemokratiska regeringar kunde till exempel alltid räkna med stöd från Vänsterpartiet.

– Polarisering och oklart parlamentariskt läge – det i sig har skapat en känsla av konstant valrörelse. Budget har inte gått igenom, flyktingkris, talar om läget efter valet 2018.

– Så politiken tror jag är ett område som man inte behöver dramatisera eller använda klickbeten på, för verkligheten i sig är så pass spännande och dramatisk.

Hur tror du framtidens politiska journalistik kommer se ut?

– Människor kommer ännu mer vara i sin egen bubbla, läsa och se som ger bekräftelse åt deras egna åsikter, det tror jag kommer förstärkas.

– När det gäller den snabba nyhetsrapporteringen, kommer den nog bli ännu mer splittrad. Möjligheten att följa saker i sin helhet leder till att den som är intresserad kan ta till sig betydligt mer information, jämfört med dem som bara läser korta rubriker och skummar på ytan. 

– Jag har jobbat som politisk reporter sedan slutet av 1980-talet och det har skett enorma förändringar sedan dess. Då ägnade vi oss mycket åt att referera riksdagsdebatter. Det finns inte alls kvar. Å andra sidan sänder vi de här debatterna i sin helhet direkt.

– Det finns möjligheter att följa allt i realtid. 

Ylva Tamm & Fia Björklund

DELA