Engångsartikel eller spottlåda?

Att leda ett så demokratiskt övertygat parti som Liberalerna är inte lätt. Transparensen i debatten, kulturen att alltid ifrågasätta, vägandet av argument fram och tillbaka – kanske är det en del av partiets själ som gör partiledarrollen extra svår i vårt parti.

Uppdraget som partiordförande för Liberalerna/ Folkpartiet har formulerats allra bäst av Karl Staaff.

”En partiledare skall vara för det första fanförare, gå i spetsen, för det andra buffert, ta emot stötar, inte minst från olika meningsriktningar inom partiet, och så tjänstgöra som spottlåda. Det är i hygienens intresse att så många som möjligt spottar på ett ställe och ej var som helst.”

105 år senare är detta en lika träffande beskrivning av jobbet. Det har Nyamko Sabuni fått erfara under den senaste tidens nervositet över opinionssiffrorna.

Och för 23 år sedan erfor jag samma sak: att bli ifrågasatt för att partiet inte lyfte i opinionen som man hoppats, och avgå utan att ha lett partiet i ett val. De interna diskussionerna i Liberalerna på senare tid har gett mig flashbacks.

Att partiledare används som spottkopp är kanske naturligt. Men att brukas som engångsartikel av ett nervöst parti är inte nödvändigtvis lika naturligt. Här finns ett annat mönster.

Liberala partiledare blir påfallande ofta omvalda på landsmöte efter landsmöte oavsett partiets upp och nedgångar, ibland efter ett förlustval eller till och med två – om de har manligt kön. Men en färsk kvinnlig partiledare zoomar offerprästerna gärna in på för att blidka opinionsgudarna, och inte bara i vårt parti.

Från S till M finns en hel räcka färska kvinnliga partiledare som sopats bort vid första tecken på kris i partiet. Ibland har de inte ens ha fått möjlighet att leda sitt parti i val, vilket ju är hela poängen med att utse en partiordförande.

Som lysande undantag finns några kvinnliga partiledare som överlevt en opinionskris, och som efteråt kunnat bygga partiet starkt igen, med mindre sårbarhet för sitt ledarskap. Annie Lööf har pondus, erfarenhet, bra förtroendesiffror och stark ställning internt. Men hennes ledarskap ifrågasattes mycket de första åren. Varför blev inte även Annie en politikens engångsplasthandske? Jo, därför att hela partiet slöt upp bakom henne när det blåste.

Oroliga partier tror ofta att problemen löses genom att ifrågasätta partiledaren. Men resultatet kan snarare bli det motsatta. Det som kommuniceras utåt när den egna partiordföranden detroniseras är en osäkerhet och tvivel på det egna spåret, och nedgångsspiralen förstärks ytterligare.

Ett liberalt parti har ett annat uppdrag än att shoppa tillfälliga väljarpoäng. Det riktiga uppdraget är att kommunicera liberala värderingar med kraft, integritet och uthållighet. En sådan liberal värdering är att respektera demokratiska beslut, inte minst de egna landsmötesbesluten. En annan är att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män: att opinionsbilda, lagstifta men framförallt att leda med eget exempel genom att krossa glastaken för kvinnor. Men det verkar trögt. Jag avgick med skråmor av de vassa glasflisorna, och en del av glastaket verkar sitta kvar för Nyamko.

Nu snart ett kvartssekel senare måste partiet ha kommit längre. Jag utgår från att vi är mogna att tro på våra värderingar och på våra valda företrädare – även när de är av kvinnligt kön. Engångsartiklarna tillhör det förflutna. Spottlådan får nog en partiledare leva med!

Maria Leissner var partiordförande för Folkpartiet mellan 1995 och 1997.

DELA