Home Telefon

Erik Ullenhag: Frågan som jag aldrig kan besvara

Krönikör: Erik Ullenhag är Sveriges ambassadör i Israel. Han har tidigare varit bland annat partisekreterare för dåvarande Folkpartiet, integrationsminister och gruppledare för Liberalerna i riksdagen.

På Förintelsens minnesdag den 27e januari funderar jag alltid på samma fråga. Hur kunde det ske? I nazisternas dödsläger skedde ett industrialiserat, ideologiskt motiverat mördande av judar, romer, HBTQ-personer, personer med funktionsnedsättningar och oliktänkande. Allt utifrån utgångspunkten att arierna var den rena rasen och att de mindre renrasiga skulle utrotas. Jag har aldrig fullt ut kunnat förstå. Jag ser bilderna på lägervakterna och mördarna i deras privata miljöer utanför lägren – bödlarna ser ut som vem som helst. Hur kunde vanliga män och kvinnor bli förövare i det allvarligaste brottet mot mänskligheten? 

Men även om vi aldrig fullt ut kan förstå har vi alla en skyldighet att försöka. Och att minnas. I takt med att Förintelseöverlevarna blir allt färre, finns det färre som kan berätta. När minnet blir historia blir det lättare för de krafter som vill förneka vad som skedde. En av överlevarna, Emerich Roth, gick bort för ett par veckor sedan. Jag hade förmånen att träffa humanisten Emerich ett antal gånger. Han besökte under över 25 års tid 1 600 skolor för att berätta sin historia. Alla ungdomar som hörde Emerich berättelse om att vara fånge i fem olika koncentrationsläger fick en kunskap om hatets mekanismer. Nu när Emerich inte finns med oss måste vi hitta andra vägar för att garantera att historien inte förvanskas och alltid minnas offren.

Europa och världen drog lärdomar av andra världskriget och institutioner skapades för att respektera människovärdet och skapa långsiktig fred. I spåren av andra världskriget lades grunden för den Europeiska unionen genom kol- och stålgemenskapen, FN:s deklaration och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna antogs, flyktingkonventionerna skapades och staten Israel bildades. Idén om att varje människa, oavsett bakgrund har ett okränkbart värde genomsyrade de internationella konventionerna. Ledare var beredda att fatta beslut om samarbete för att undvika krigets fasor. På vår egen kontinent Europa, har det europeiska samarbetet skapat fred mellan de länder som i århundranden låg i krig med varandra. 

Institutionerna för att skydda människovärdet och förebygga krig måste vårdas. Men vi behöver också fundera över vårt eget ansvar. Det farligaste för ett civiliserat samhälle är kanske inte de onda människornas ondska utan när de goda människorna tystnar och majoriteten blir medlöpare eller i värsta fall förövare. Eller för att låna den tyske prästen Martin Niemöllers ord:

Först kom de för att hämta socialisterna och jag höjde inte min röst – för jag var inte socialist. Sedan kom de för att hämta de fackanslutna och jag höjde inte min röst – för jag var inte fackansluten. Sedan kom de för att hämta judarna och jag höjde inte min röst – för jag var inte jude. Sedan kom de för att hämta mig – och då fanns ingen kvar som kunde höja sin röst för mig.