Ett år med januariavtalet

För vissa innebar det stor vånda att fatta beslutet. För andra fanns det inget alternativ. Den 13 januari 2019 röstade Liberalernas partiråd ja till januariavtalet. NU har följt upp det första året och vad det betytt. 

(Detta är en intervju, som utgjorde första delen av tidningens artikel om januariavtalet.)

Januariavtalet gav Sverige en regering efter rekordlånga 131 dagar efter valet. Som opinionssiffrorna indikerade redan innan valet skulle det mycket riktigt bli svårt att forma en regering med tillräckligt stort antal röster bakom för att inte bara få igenom en budget i riksdagen, utan också kunna styra under fyra år. 

Svårigheterna underströks också av att det, parallellt med att regeringsförhandlingarna fördes under hela hösten 2018, ändå skulle fattas beslut om en budget för 2019. Moderaterna och Kristdemokraterna la fram ett budgetförslag som fick stöd av Sverigedemokraterna och passerade riksdagen med minsta möjliga marginal. 

I den omröstningen la C och L ned sina röster, eftersom det fanns inslag i budgetförslaget som gick hårt åt partiernas hjärtefrågor. Det innebar bland annat att miljöskatter sänktes och finansieringen av den nya jämställdhetsmyndigheten, som Liberalerna drev fram, hotades. 

Så här i efterhand går det att spekulera i hur mycket en så pass ”hård” M-KD budget spelade Stefan Löfven i händerna, i de pågående förhandlingarna. 

Joakim Broman är ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån och har under julhelgerna skrivit en serie artiklar om ett år med januariavtalet. 

– Jag tror att hela regeringsbildningshösten tjänade till att klargöra för C och L att det till sist inte handlade om sakpolitik utan om en vag känsla av att man höll på att vika sig för höger-populismen. 

– När jag tittar tillbaka på regeringsbildningen ser jag inte något som Ulf Kristersson skulle kunnat erbjuda som höll C och L kvar i alliansen. Hans garantier om SD-anpassning räckte inte och frågan handlade i grunden inte om politiska reformer, för jag tror både C och L vet att de kunde fått igenom ännu mer i en borgerlig regering. 

– Därmed tror jag också att själva budgetprocessen spelade mindre roll än utvecklingen i Staffanstorp, där Moderaterna gick ifrån allianssamarbetet för att istället samstyra ihop med SD. Att Ulf Kristersson inte satte ner foten där, om han nu hade kunnat det, bekräftade bilden hos C och L av att M inte var pålitliga i frågan om SD-samverkan i riksdagen.

Vänsterpartiets hot om misstroende mot nytillträdde arbetsmarknadsministern Eva Nordmark, hotade att få stöd från de tre andra oppositionspartierna och därmed samla en majoritet bakom sig. Avslöjade det en svaghet med konstruktionen?

– Det som föll med V:s attack i arbetsförmedlingsfrågan var idén att all politisk förhandling skulle ske i mitten, mellan regeringen och C/L. Det var själva syftet med januariöverenskommelsen, eller JÖK:en, att isolera ytterkantspartierna och tvinga regeringen att alltid söka C och L:s medgivande. Nu har plötsligt innehållet i avtalet förändrats av ett parti som står utanför det, och som uttryckligen skulle bli irrelevant enligt en formulering. 

– Det illustrerar att inget med JÖK:en fungerar riktigt som det var tänkt. Ytterkanterna har tvärtom blivit starkare både när det gäller väljarstöd och politiskt inflytande. Socialdemokraterna blöder LO-väljare till SD, för varför inte rösta på en stram migrations-politik om S ändå ska vara höger i ekonomifrågor? SD kan samtidigt ligga lågt och samla väljargrupper som egentligen är diametralt motsatta i den ekonomiska politiken. 

Men även andra faktorer kan skapa problem för samarbetet, tro Joakim Broman. 

– Inte minst tror jag att det ekonomiska reformutrymmet kommer att ta slut innan mandatperioden är över. 

– Dynamiken i januarisamarbetet har blivit att göra hårdast möjliga tolkning av en given punkt för att få maximal utdelning. 

– Jämför det med hur det var under Alliansåren, då ett enskilt parti ibland fick backa för att det gemensamma projektets mål om arbetslinje och utanförskap skulle kunna uppfyllas. Det är det som gör att budgethösten blivit ännu mer huggsexa än vanligt.

– Det är förstås möjligt att C och L trots alla dessa invändningar och problem kommer att stanna i samarbetet. Men det finns en stor risk att man gör det för att man inte gett sig några verkliga alternativ, snarare än för att det gynnar det egna partiet. Man har surrat sig vid masten. När man motiverar att lämna alliansen med att demokratiska värden annars hotas så kan man inte heller lomma tillbaka för att Löfven inte sänker skatten tillräckligt. 

Om avtalet inte håller och majoritetsförhållandena inte ändras, ser dock Joakim Broman få andra lösningar som inte innebär att Sverigedemokraterna får en plats vid förhandlingsborden. 

– Förekomsten av och storleken på Sverigedemokraterna i riksdagen gör alla tänkbara minoritetsregeringar svagare än tidigare. Det kommer att fortsätta till den dag Sverigedemokraterna helt och hållet blir och behandlas som ett parti som alla andra. 

– Tills dess har jag svårt att se att det kan formas några starka och hållbara majoriteter i stil med Alliansen 2006-10. Det är egentligen på gott och ont. Jag tror faktiskt att svensk demokrati kan må bra av att riksdagens roll i relation till regeringen stärks, även om regeringsdugligheten blir sämre och politiken drabbas av tvärare kast.

– ”Lösningen”, som fortfarande är obehaglig för många inklusive mig själv, är just att börja behandla SD som vilket parti som helst. Man måste förstås inte samarbeta med dem inom alla områden, och särskilt inte i frågor där de kan anses vara opålitliga, men man måste få dem att börja ta ansvar för sin politik och sitt agerande. Just nu kan de segla fritt. 

– Man måste också komma ihåg att det inte var så länge sen som V behandlades ungefär som SD gjorde nu. Hela 90-talet ägnades åt att städa ur partiet efter murens fall och så sent som 2003 blev Ohly ansatt för att han kallade sig kommunist. Först efter det blev partiet rumsrent och acceptabelt i bredare kretsar. 

– SD är inte där ännu och det finns viktiga skillnader, men de går igenom en liknande resa som nog har samma ändhållplats.

En del kritiker har menat att överenskommelsen är för mycket en blandning av partierna önskelistor och för lite strategiska reformer. Och Joakim Broman håller med om att januariavtalet kanske delvis utformats för en annan tid, då det fanns mer utrymme för att lova att öka statsbudgeten för uppfylla allehanda vallöften.

– I en text nyligen skrev jag om att januari-överenskommelsen kom tio år för sent. Om Fredrik Reinfeldt lagt fram samma reform-program i slutet på 2010 hade borgerligheten, både partiaktiva och väljare, varit lyriska.

– Jag tror att det är detta som styrt C och L till stor del. Man har lite fastnat i alliansåren, ungefär som en 50-åring som fortfarande klär sig som Kurt Cobain eftersom det var i början av 90-talet han var som snyggast. Man har inte riktigt velat se att landskapet skiftat, och som en konsekvens av det innehåller JÖK:en varken migration, rättspolitik eller försvar. En mängd av punkterna i programmet svarar på frågor som ingen ställt sen 2011. 

– Och samtidigt, vilket är det ironiska, är ju en del av det som Liberalerna drivit igenom sånt som skulle kunna göra att integrationen börjar fungera bättre. Hade man genomdrivit det under alliansåren hade kanske SD:s framväxt till och med kunnat hindras lite, för att man visat väljarna att man tog frågorna på allvar. Ser man valet 2002 i ljuset av det som hänt de sista fem åren måste man ändå imponeras av framförhållningen.

Det är relevant att fundera på om själva konstruktionen av ett avtal där alla partier kastar in sina hjärtefrågor, samtidigt som det finns trender i debatten som också måste ges utrymme, inte kan leda till något annat än en ”sallad”. 

Ibland talas det om att ”debatten i Sverige fokuserar bara på en sak i taget”, men problemet kan rent av vara det omvända. Det finns många frågor samtidigt, och partierna vill tillfredsställa alla intressen samtidigt. 

– Jag förstår att det är tufft att vara politiker i en tid när allt ligger överst, säger Joakim Broman. 

– Men det är svårt att göra så mycket åt. Sverige har de problem som Sverige har, och väljarna lär inte bli övertygade av förslag om att de borde bry sig om annat, eller bry sig mindre om något som de tycker är viktigt. 

– Man kan också se det från andra hållet: finns det problem som är stora, men som inte är så viktiga politiskt eller hos väljarna? 

– Där tror jag att vården är ett exempel. De flesta har bara ögonblicksbilder av tillståndet i vårdsystemet, men jag tror att det nu börjar pysa ut larmrapporter från både det ena och det andra stället, och då har vi plötsligt en till jättefråga som ska ta upp debattid, som är väldigt lågt prioriterad i JÖK:en, och som kräver kunskap och resurser från politiskt håll.

Januaravtalet har också påverkat dynamiken mellan partierna, både i riksdagen och i den bredare debatten. Till och med de politiska motståndare med längst avstånd mellan sig på den politiska skalan i Sverige, kunde samla sig med ett gemesamt mål. Är avtalet rent av kontraproduktivt? 

– Januariöverenskommelsen tvingar de partier som står utanför den att förhålla sig på ett nytt sätt till varandra och till regeringen. Om man inte ska bli helt akterseglad måste man kunna forma majoriteter mot regeringen. 

– KD insåg detta omedelbart, och därför dröjde det bara några veckor innan man gick ut med att man var beredd att förhandla med SD. M försökte behålla samma position som tidigare för att inte svika något löfte, men fick krypa till korset nu i december. 

– Vänsterpartiet har inte fått särskilt mycket kritik för att de tar hjälp av SD för att tvinga fram förändringar i frågan om arbetsförmedlingen, men de agerar precis som KD och ett motvilligt M. 

Här är Joakim Broman kritisk mot att de liberala mittenpartierna kanske hade svårt att förutse utvecklingen. 

– Jag tror inte att C och L riktigt hade räknat med detta, utan tänkt att de skulle vara en slags konstruktiv opposition som förhandlar med regeringen och driver den framför sig. Men eftersom de andra partierna anpassat sig har man hamnat i en sits där man inte är opposition överhuvudtaget. 

– Det är också anledningen till att det pratas allt mer om att C och L borde sätta sig i regeringen. Det fanns en logik i att stå kvar i hallen när JÖK:en slöts, men den är nu överspelad.

– Egentligen håller vi fortfarande på med samma experiment som 2010, det vill säga att på olika sätt försöka låtsas att SD inte sitter i riksdagen. I grunden tror jag inte att det finns några strategier som kommer att lyckas runda detta. Det är bara att riva av plåstret.

Intervju: Ulf Schyldt

DELA