I förra numrets intervju efterlyste Nyamko Sabuni att Liberalerna ska våga bli ett modigt parti igen. Men det är lättare sagt än gjort.
Det är lätt att instämma. Vem vill inte ha ett parti som sticker ut hakan, som driver viktiga frågor, vågar ta viktiga strider?
Men vem värderar vilka strider som ska tas? Och vilka avvägningar som egentligen behövs i svåra målkonflikter? Då är det lätt att gå åt andra hållet, att ropa på återhållsamhet.
”Liberalerna har blivit ett utspelsparti!”. De orden känner vi igen. Och den kritiken är särskilt lätt att ta till, när själva ”modigheten” inte överensstämmer med de egna åsikterna.
Så för all del, det är bra om Liberalerna blir modigare. Det behövs. Liberala värden är satta på undantag i den allmänna debatten idag. Men det beror inte enbart på att liberala debattörer plötsligt skulle blivit lata och frånvarande. Det beror på att det är mycket lättare att höras och synas om budskapet idag sjunger i en helt annan tonart.
Det handlar inte bara om attityd. Attityden bör helst rimma väl med innehållet, annars blir budskapet dubbeltydigt.
Små förändringar är svårare att ”sälja in” än genomgripande reformer. Det är därför lätt att säga saker som att ”lägga ned” en myndighet, snarare än ”vi ser en viss potential för att effektivisera myndighetens arbete genom ändrade former”.
Och detta gäller inte bara sakliga skillnader. Det är lätt som partimedlem att överskatta hur radikalt ett budskap upplevs av människor som kanske varken har insikter i sakfrågans juridiska snårigheter eller partiets tidigare ställningstaganden.
Ett stort steg för partiet behöver inte ses som mer än ett myrsteg av allmänheten.
Inför landsmötet finns det många bland partistyrelsens ledamöter, avgående så väl som tillträdande, liksom ombud och ersättare, som förhoppningsvis funderar lite extra över vad de kan göra för att Liberalerna ska bli modigare.
För att parafrasera Kennedys berömda ord, fråga inte vad du kan avslå för att bevara partiets åsikter utan vad du kan bifalla även om det inte är din egen uppfattning.
Om ingen är beredd att kompromissa, minskar möjligheten att alls förnya partiets åsikter. Det ligger en särskild ”folkpartistisk fara” i att önska sig sakligt oantastliga och välformulerade handlingsplaner som alltid är fullt redo att sätta i verket, innan det är dags att ”gå ut med frågan”. All nerv riskerar att ha försvunnit redan innan förslaget ska lanseras.
Det gäller att komma ihåg att alla förslag vi driver ändå kommer att behöva förhandlas och genomgå en eller två revideringar innan de – förmodligen efter en rejäl utredning – eventuellt kan sjösättas som reformer.
Att ”bli modigare” kan därför omtolkas en smula. Bli frimodigare. Bli tydligare om vilken riktning du vill föra landet, regionen eller kommunen. Bli mindre fokuserad på detaljer i ”hur:et”. Ta det sen, när du vunnit fler för idén.
Våga vara mer fokuserad på färdriktningen än packningen inför resan.
