Finns ­vägar att bryta ­ensamheten

Amelia Adamo tror att det ligger i den svenska kulturen att stänga dörren – och det kan bli ett problem när man blir äldre.

– Jag tror att du själv i god tid måste fundera på att ha något att tillhöra, som inte är baseras på familj.

Det säger Amelia Adamo som, liksom äldreforskan Ingmar Skoog som NU intervjuade i förra numret, engagerat sig i Ensamhetskommissionen. Hon tror att problemet med ofrivillig ensamhet i Sverige till stor del grundar sig i kultur.

Ensamhetskommissionen, ett initiativ från välfärdsteknikföretaget Doro, vill lyfta frågan om ofrivillig ensamhet hos äldre. Den är politiskt obunden och jobbar bland annat med att kartlägga problemet och driva förslag mot beslutsfattare nationellt och lokalt. 

För Amelia Adamo, chefredaktör och journalist, låg det nära till hands att engagera sig i Ensamhetskommissionen.

– Jag höll på med friska, pigga äldre, de som klarar sig väldigt bra. Det här är den grupp som jag haft minst kontakt med – de ensamma, icke-digitala, de som av olika skäl är ensamma och inte tar kontakt. Det är svårt och det är intressant. Varför hamnar de där och vad ska vi göra? Det triggar mig. 

I hennes födelseland Italien menar hon att har man annan syn på äldre än i Sverige.

– Det finns både en annan respekt och en annan känsla för att vi är något att ha, vi är värdefullare där än vi är här i Sverige. Sedan har man ett sätt att bo och vara tillsammans som gör att risken att bli isolerad är inte lika stor.

I Sverige är det inget konstigt att bo på egen hand.

– Men det får sina konsekvenser längre fram när man kanske behöver någon för att klara de där sista åren. Det är lättare att bli lite ensam här i Sverige.

Varför har man inte uppmärksammat ofrivillig ensamhet hos äldre tidigare?

– Det tror jag beror på att vi är de improduktiva och kommer längst ned på statusstegen. Vi är väldigt materialistiska i Sverige. Grunden är attityden och den kommer sig av att vi mäter i produktivitet, och äldre är inte produktiva.

– Då blir man lite värdelös för många, inklusive politikerna. Det tycker jag var tydligt i samband med covid. Och bara hur man pratar om oss ”våra äldre” – jag vill inte vara deras äldre. Som om jag var ett barn på dagis. Det är respektlöst. 

Hon tycker att attityden mot äldre är dålig i Sverige.

– Vi ser på äldre på skräp, inte som resurser och tillgångar, säger hon till NU.

Det blev hon varse när hon startade M-magasin 2006, en tidning som vände sig till målgruppen +50 år.

– Och då var ändå vi de med starka ben, hyfsad plånbok som tog oss fram, åkte på vinresor och hämtade på dagis – en ganska duglig grupp får jag säga.

Amelia Adamo anser att en del av ålderismen som äldre (själv är hon 70+) upplever, grundar sig i klyftan som uppstått i och med digitaliseringen.

– Den är vi haft svårare för än de yngre. Och då blir man värderad utifrån var på teknikskalan man befinner sig. Är man långt nere där har man inte så stort värde.

Hon påpekar också att representationen av äldre bland riksdagspolitikerna är dålig. 

– Vi har Barbro Westerholm, som L ska vara stolta över, sedan är det en otroligt låg representation. 

Men det finns sätt att hitta nya kontakter även som äldre.

– Jag har under jobbet med Ensamhetskommissionen kommit i kontakt med alla dessa volontärer – de är inte få i Sverige. 

Det fikas, man går ut promenader, ordnar sammankomster – organisationer som SPF Seniorerna och PRO ordnar aktiviteter och mötesplatser, liksom kyrkan.

– Problemet är att många av dem som är ensamma inte tar den kontakten. En del av dem kanske inte kan komma ut ordentligt, andra har på grund av att de inte vågar fastnat i sitt eget hem. Hemtjänsten har bråttom och inte tid att prata. Men i första hand skulle jag säga att det är en kulturfråga.

Vilket är ditt eget förhållande till ensamhet? Är det något som du är rädd för?

– Nej, jag känner inte så stor oro eftersom jag tycker så illa om det, så jag tar kontakt. Jag bygger nya allianser. Man kan visst skapa nya vänner när man är över 70 år. Sedan tror jag också det är bra att inte bara ha vänner i samma ålder, du måste ju ha vänner som tar hand om dig när du blir gammal, säger hon och skrattar.

Vikten av att känna samhörighet – hur ser du på det?

– Det är det viktiga – när man väl har fått mat är det tillhörighet som har betydelse i en människas liv. 

Hon berättar om när hon själv gick i pension – även om visserligen hon fortsatt jobba – plötsligt stod utan arbetskamrater.

– Då startade jag omedelbart en vandringsgrupp och en bokcirkel för att få ny tillhörighet. Jag tror att du själv i god tid måste fundera på att ha något att tillhöra, som inte är baseras på familj. Om det sedan är att spela boule i parken eller något annat, men det måste vara något med mänsklig kontakt.

– Man måste investera lite i kärleksbanken – för att få någonting, måste man också ge något.

Jag tror att många inte har fattat hur underbart det är att ge också.

Den ensamheten som Ensamhetskommissionen sysslar med är den hälsofarliga ensamheten. 

– Vi har jämfört den ensamheten där man blir sjuk, med att röka 15 cigaretter om dagen, säger Amelia Adamo och fortsätter: 

– De ensamma har man inte riktigt brytt sig om på samma sätt som om man gör med till exempel bensår. Då kommer man regelbundet och lägger om såret. Själssår blir inte lika uppmärksammat. 

Ingmar Skoog, professor vid sektionen för psykiatri och neurokemi vid Sahlgrenska och en av Sveriges främsta äldreforskare, är också ledamot i Ensamhetkommissionen.

– Majoriteten känner sig inte ensamma, men det är en ganska stor grupp som gör det, säger han.

– Den gruppen har en ökad risk för demenssjukdomar och hjärt-, kärlsjukdomar bland annat. Och det handlar om en ökad risk, det är inte så att du blir dement bara för att du är ensam – men risken ökar.

– Ett skäl till det är att du känner mer ångest, du får ökat stresspåslag. Men det kan också vara det att du kanske får väldigt lite stimulans, säger Ingemar Skoog.

– Att känna sig ensam ökar risken för många sjukdomar.

Amelia Adamo pratar om den svenska ensamheten. Ingmar Skoog menar att Sverige trots allt tillhör ett av de minst ensamma länderna. 

– Vi är ett av de länder som har flest ensamboende hushåll, men det är inte samma sak som att man känner sig ensam. Och det farliga är att känna sig ensam, säger Ingemar Skoog.

– Men det är ändå ett problem. Det är ungefär tio procent av sjuttioåringarna som känner sig ensamma och ungefär 20 procent av nittioåringarna, säger han.

Visst finns det ensamma människor i Spanien och Italien också, håller Amelia Adamo med.

– Men kulturen och värmen underlättar. Man kan alltid sätta sig på en stol utanför där man bor – alltid är det någon som säger ”Hej”. Vi har den svårigheten, vår kultur är att stänga dörren, säger hon.

Kanske är ett övergående fenomen – Adamo tycker att unga verkar ha större behov av samhörighet än många äldre svenskar har haft.

En förutsättning är dock att man själv tar initiativ. En mötesplats som hon ser är resor, som de M-magasin ordnar. Hon berättar att många av dem som följer med är änkor eller kanske kvinnor som vårdar sina män. 

– De åker med på de här resorna. De delar rum med en fullständigt okänd människa som de oftast blir vän med. Och sedan fortsätter vänskapen. 

– Det är inget svårt egentligen att få kontakt, det är svårt att ta kontakt. Du måste själv vilja, och jag säger inte att 95-åringar ska åka på vandringsresor, men det finns saker i närheten.

Hon tar som exempel att kyrkan har många aktiviteter eller man kan dricka kaffe på olika mötespunkter eller träffa veteranornitologer ut om man är intresserad av det. 

– Sverige är fantastisk när det gäller att organisera sig. Däremot går de inte hem och rycker med folk ut i skogen. Därför krävs det ett visst mått av eget initiativ, att vilja bryta ensamheten, säger Amelia Adamo.

Ensamhetskommissionen driver just nu kampanjen Visa värme, med några enkla uppmaningar för att motverka ofrivillig ensamhet. Till exempel att slå en signal till någon du inte pratat med på länge eller ta dig tid att byta några ord med någon i trapphuset eller i affären.

– Egentligen skulle jag vilja att vi bara skulle våga knacka på. Men i Sverige har vi lärt oss att inte öppna dörren, för där kan det stå en rånare. Rädslan hos många av de gamla blir styrande. 

Det är med andra ord inte givet att det är lätt att öppna dörren och säga ”Hej” alla gånger. 

– Jag kan också tänka mig att många som är aktiva och yngre inte har tid med en gammal människa. Det är otåligt, stressigt, man har annat för sig. Toleransen med det långsamma har vi inte fått lära oss. 

Text: Fia Björklund & Ulf Schyldt

DELA