Home Telefon

Folkviljans förverkligare förändras

Politiker ska balansera mellan att stå för sina egna uppfattningar och att representera den allmänna ”folkviljan” som kommer till uttryck i valen. Det brukar finnas ett tydligt avstånd mellan folket och de folkvalda, men det har minskat visar en ny undersökning från Göteborgs Universitet.

I slutet av januari presenterades en ny skrift från valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet, ”Folkviljans förverkligare”. Den baseras på en återkommande undersökning om åsikter och värderingar hos de folkvalda riksdagsledamöterna, vilka jämförs med motsvarande åsikter hos väljarna.

Skriften finns fritt tillgänglig på valforskningsprogrammets webbsida, under Göteborgs universitet och bjuder på mycket intressant läsning för den politiskt intresserade. Magnus Hagevi som bedrivit mycket forskning om riksdagsledamöternas religionsutövande och dess betydelse för deras politiska engagemang, beskriver i ett kapitel att religionsutövandet bland de folkvalda nu har minskat något, men att de fortfarande är mer religiöst aktiva än befolkningen i genomsnitt. Han skriver bland annat att: ”Vid sidan av att andelen människor som aldrig besöker gudstjänster ökar dramatiskt avtar relationen mellan politiska preferenser och gudstjänstbesök. Detta är en form av sekularisering där religion betyder allt mindre för allt fler människor inom allt fler samhällsområden.”

Religionens betydelse för hur människor formar sin identitet har avtagit, förklarar Hagevi. Det spelar också in på politikens område, där få partier – inte ens Kristdemokraterna, namnet till trots – numera framhåller religionen som ett starkt skäl bakom hur deras politiska förslag utformas. Bara några partier har ens officiella nätverk eller sidoorganisationer med en viss religiös koppling.

Sören Holmberg diskuterar i sitt kapitel frågan om hur folkviljan ”kommer till”. Den uppstår ju inte fri från påverkan av de som ska representera den. ”Normativt och i teorin är det principalerna/ folket som skall ha makten – som skall bestämma vad agenterna/ representanterna skall göra. Folkviljan skall vara avgörande. Men – och här möter vi ett av de klassiska demokratiproblemen – vem bestämmer folkviljan?”, skriver han.

Ett valutslag i en parlamentarisk demokrati är ju inte heller entydigt, utan lämnar stort utrymme för politikerna att själva tolka vilka mandat de anser sig ha fått, konstaterar han i texten.

Hanna Bäck och Andrej Kokkonen skriver i ett av de kanske intressantaste kapitlen i boken om ”Affektiv polarisering bland riksdagsledamöterna”, ifall åsiktsskillnader mellan ledamöter från olika partier också innebär känslomässig motvilja mot representanter från dessa partier.

Den så kallade affektiva polariseringen är mycket stark i till exempel USA, men har inte tidigare studeras i Sverige. Här är den inte alls lika stark, konstaterar författarna – men den finns. Den riktas i första hand mot Sverigedemokraterna, men i viss mån också mot företrädare för Vänsterpartiet.

Henrik Ekengren Oscarsson, som är en av skriftens redaktörer, diskuterar också boken och dess innehåll på sin blogg. Han konstaterar också att det ideologiska avståndet mellan väljarna och deras valda representanter minskat något jämfört med tidigare. Detta blir särskilt synbart i frågan om migrationspolitikens utformning där avståndet tidigare under lång tid varit stort. Det har nu minskat, skriver Oscarsson, bland annat tack vare Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Men också till följd av att många partier bytt position i sakfrågan.

Efter 2015 bytte partierna åsikt och riksdagens ledamöter befinner sig efter 2018 års val ungefär där folket gjorde i samband med flyktingkrisen. Men i dess efterföljd har även åsikterna i befolkningen förskjutits, så att väljarna i genomsnitt fortfarande är märkbart mer restriktiva.

Vidare beskriver Henrik Ekengren Oscarsson det ideologiska avståndet på en höger-vänsterskala. Partierna tar här ut svängarna betydligt mer än sina väljare. Han skriver: ”Alla partiers väljargrupper (utom Miljöpartiet) står närmare mitten än vad deras folkvalda representanter gör. Visst kan det vara naturligt att de som är folkets främsta företrädare gör tydligare ideologiska ställningstaganden än vad de många människorna därute gör. Men ändå kan det vara värt att påminna om att det ideologiska vänster-högeravståndet mellan exempelvis Socialdemokraterna och Centerpartiet är avsevärt kortare bland väljarna (7 enheter på en 50-gradig skala) än bland riksdagsledamöterna (22 enheter)”

Ulf Schyldt