För några veckor sedan skrev jag på denna plats om att vi väljer hur korkade vi ska vara. Den som sätter sig ensam på sin kammare och gräver ner sig i sina förutfattade meningar kan komma fram till de mest idiotiska saker, hur kunnig och intelligent man än är.
Under sommaren har jag läst ett bra exempel på det, ”Exodus – Immigration and Muliculturalism in the 21st Century” av Paul Collier. Den kom ut för ett par år sedan, men jag har inte tyckt att den har verkat läsvärd. Det var den, för att den innehåller många argument liberaler behöver kunna bemöta.
Bokens kärna är en hemmasnickrad modell: Invandring från avlägsna kulturer leder till stora, ointegrerade diasporor, som i sin tur lockar ännu fler från den gruppen att invandra, varpå den växande friktionen mellan grupper orsakar urholkad tillit och att våra välfärdssamhällen slutar fungera. Modellen underbyggs mest av anekdotiska exempel och halsbrytande slutsatser utifrån enstaka studier. Collier lutar sig tungt mot en amerikansk tillitsstudie och är ovetande om eller ignorerar senare studier, bland annat från hans hemland Storbritannien, som inte visar samma negativa resultat.
Genomgående i boken beskrivs alla migranter som drivna av ekonomiska skillnader och migrationens effekter bedöms i ekonomiska termer. Ingenstans reflekterar författaren över flyktingskäl eller asylrätt.
Paul Collier är intelligent och påläst. Boken påminner om en rad andra populära böcker de senaste åren, som Pikettys ”Kapitalet”, Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och Richard Wilkinson och Kate Picketts ”Jämlikhetsanden”, där författarna samlar på sig massor av kunskap som ska ge sken av att förstärka en dåligt underbyggd tes. Som överpyntade julgranar med julgransfot av papp.
En bättre bok jag läste i solen, ”Superforecasting” av Philip Tetlock och Dan Gardner, ger ett sista exempel på att det inte räcker långt att vara intelligent och kunnig. I en lång rad försök har författarna låtit olika akademiker, myndighetsexperter och frivilliga privatpersoner tävla om att förutsäga politiska och ekonomiska skeenden. De som presterar bäst är privatpersoner som är analytiskt lagda och prövar olika tänkbara utfall förutsättningslöst. De som verkligen kan frågorna sitter i stället fast i sina förutfattade meningar. Det ger en del att tänka på för den som jobbar med politik.
