Detta är en förkortad version av intervjun med Nyamko Sabuni som publicerades i NU nr 12 2020.
Det ska inte spela någon roll var du är född, vem dina föräldrar är, brukar Nyamko Sabuni säga. Men för att lösa segregationen krävs både mer stöd och tydligare krav, där kommer Förortslyftet in.
– Vi började jobba med bostadsdelen, förklarar Nyamko Sabuni.
– Sen följdes det upp med skolan.
Det är onsdag, sista veckan i februari. Nyamko Sabuni är på väg till Trollhättan. På kvällen ska hon delta i SvT:s debattprogram, men dagen ska ägnas åt ett besök i Kronogården, Trollhättans mest utsatta stadsdel som bildar fond för debattprogrammet tack vare swishjournalisten Joakim Lamottes uppmärksammade besök där.
På vägen talar hon om Förortslyftet med tidningen NU.
Förortslyftets expertgrupp arbetar med alla de frågor som lyftes i det första utspelet på landsmötet i höstas. ”Lag och ordning, utbildning, tryggare områden, egen försörjning och demokratiska värderingar”, skrev Liberalerna då. Bostadsdelen, som Nyamko Sabuni nämner, var under rubriken Tryggare områden.
Fredagen innan har expertgruppen haft sitt första fysiska möte, även om de sammanträtt via Skype tidigare. Tanken är att arbeta sig igenom de olika områdena steg för steg, både för att ta fram ny politik och lyfta upp befintliga delar som har bäring på de utsatta områdenas problem.
– Bostadsdelen handlar om trångboddhet, och att den yttre miljön tas över av kriminella gäng, bland annat. Och vi föreslår till exempel en folkräkning, för att komma till rätta med det, och att fastighetsägare ska behöva ta ett större ansvar för miljön. Vi vill ha lagstiftning om det, som ställer krav på åtgärder.
När det kommer till skolan konstaterar Nyamko Sabuni att det inte finns någon majoritet i nuläget för att förstatliga skolan.
– Men det kanske går att få majoritet för att förstatliga skolor i de mest utsatta områdena, som underpresterar år efter år, där hälften av eleverna lämnar skolan utan gymnasiebehörighet.
– Genom att presentera Förortslyftet så hoppas vi, till exempel att regeringen vill göra mer tillsammans med oss inom ramen för budgetsamarbetet.
– Exakt vad det kan bli vet vi inte. Men på andra områden, som inte är budgetpåverkande, som ändå kan bidra till att lyfta de här områdena, är vi inte främmande för att hitta andra majoriteter i riksdagen.
Väl framme i Trollhättan träffar Nyamko Sabuni också kommun- och områdespolisen som arbetar med problemen i Kronogården. De vill inte att diskussionen ska citeras, för att kunna diskutera problemen så öppet som respekt för personsekretessen medger, men är glada över att besöket sker.
Kronogården tillhör Sveriges mest segregerade förorter. För många som bott där sedan det byggdes i slutet på 1960-talet har det varit ett genomgångsområde, på väg mot ett annat liv när de rotat sig på arbetsmarknaden. Andra har, i allt högre utsträckning, istället en tillvaro utanför samhället, i kriminalitet.
Hur gör man då för att komma till rätta med problemen, förutom att bekämpa den öppna kriminaliteten? Sådana problem som att människor bor på andra ställen än där de är skrivna, en grogrund för att det fuskas med bidrag till exempel.
Ibland behövs det inte så mycket lagändringar som hårda nypor och vilja från fastighetsägare, menar Nyamko Sabuni. Om viljan finns, finns det metoder och kommunerna kan stötta. De är också stora fastighetsägare och behöver själva arbeta på samma sätt.
– Det finns redan idag positiva exempel från fastighetsägare som besöker sina bostäder och tar reda på vilka som ska bo där enligt hyresavtalet. De har rutiner för att, tillsammans med den som faktiskt bor i bostaden komma överens om en dag när de övriga får flytta, annars kan du bli av med bostaden.
Nyamko Sabuni menar att något väldigt betydelsefullt åstadkoms genom den så kallade etableringspropositionen, som hon arbetade med som integrationsminister. I november 2009 lades den på riksdagens bord och beslutades året efter.
På snart tio år har det hunnit hända en del. Tidigare talades det om att mediantiden för en nyanländ att komma in på arbetsmarknaden var sju eller nio år, sju år för en man och ni år för en kvinna. Men det var ett informellt mått, ett som inte följs upp regelbundet.
Nyamko Sabuni menar att det inte är det enda sättet att se på hur effektivt det svenska integrationsarbetet är.
– Det fanns en annan siffra, nämligen hur stor andel som får jobb inom två år, det vill säga den tid som etableringspengen gäller. Om vi jämför med tiden innan etableringspropositionen så var det tio procent. Och idag ligger det istället på 30 procent.
– Tre av tio kommer in på arbetsmarknaden inom de här två åren, så det har blivit bättre, säger hon.
– Etableringspropositionen har lett till att fler kommer i arbete snabbare. Och det tror jag beror på att Arbetsförmedlingen fick ett större ansvar. Det är Arbetsförmedlingen som har en nationell översyn av var det finns jobb, i vilka regioner, som kan kopplas till den nyanländes kompetenser.
– Och när Arbetsförmedlingen samarbetar närmare med kommunerna, som ansvarar för utbildning med SFI och så, så blir det också goda resultat.
– Jag är inte säker på att det är det optimala måttet på integration, men det är ett mått på att människor kommer i arbete, får den [utbildning] de behöver för att göra det, och därmed kan bli självförsörjande. Så ett viktigt mått bland många andra.
Att studera något för att det är problem, får ibland kritik för att fokusera på problem, för att ”svartmåla” eller peka ut. Men Nyamko Sabuni menar att politiken måste studera problemen och deras orsaker, för att kunna fokusera på lösningar.
– När vi tittade på och klassificerade utsatta områden i ”Utanförskapets karta”, så utgick vi från tre parametrar: skolresultat, valdeltagande och sysselsättning.
– Sen har polisen gjort på ungefär samma sätt, men lagt på ett raster av brottslighet som utgångspunkt. Men där finns en koppling. Där det finns brottslighet finns också ofta de andra sakerna.
– Så kan man titta på de här sammanställningarna och ställa frågan, vad ska de ha åstadkommit för att tas bort från listan?
Ett annat område som ligger Nyamko Sabuni varmt om hjärtat är att värna jämställdheten i de utsatta områdena. Det har ibland setts som mycket provocerade att uppmärksamma det. Hennes kritiker har varit mycket högljudda, men hon står på sig.
– Jämställdhetsperspektivet är viktigt, delvis kopplat till kvinnors låga sysselsättning i många utsatta områden. Jag tror att många kvinnor inte kommer ut på arbetsmarknaden, för att samhället inte ställer tillräckligt höga krav.
– Så många lever med traditionen att kvinnan ska vara hemma medan mannen ska försörja familjen. Det måste vi diskutera.
– Vi måste också diskutera det patriarkala förtrycket, som i en del av dessa grupper är hedersrelaterat.
– Det är ytterligare ett problem, och det drabbar inte bara kvinnor utan också barn som möter många hinder i sin utveckling.
– Sen ser vi en utveckling med ”klansamhällen”, som delvis kan vara en positiv social kraft. Det vill säga att människor känner att de får trygghet, hjälp och stöd hos landsmän.
– Men där finns också en negativ aspekt där vi ser att det skapas privat rättsskipning inom gruppen.
– När brotten ska lösas inom gruppen, då är det ett stort problem som hotar att underminera rättssamhället.
– Det är frågor som vi också måste lyfta för att skapa lika möjligheter för alla, betonar Nyamko Sabuni avslutningsvis.
Text & Foto: Ulf Schyldt
