Återkommande frågor visar att det finns en vilsenhet om vilka formella regler – om några – som gäller för hur beslutsfattande går till och vilka beslut som ersätta varandra. NU försöker här reda ut en del av de frågor som tidningen får eller som kan noteras i debatten.
Liberalernas stadgar reglerar vissa saker noga, till exempel hur landsmöten och partirådet fattar beslut, hur de sammankallas och hur ombud ska utses. Men det finns också mycket som är outtalat, oreglerat. Till exempel vem som har rätt att anse tidigare fattade beslut för upphävda eller överspelade.
Då finns istället, i bästa fall, en någorlunda allmänt accepterad praxis eller intern tradition. Men den kan också vara öppen för tolkning – och det tolkade kommer, i tider av interna motsättningar, förmodligen att kunna vara en källa till konflikt i sig.
Under lång tid nämndes inte partiprogrammet i stadgarna. Numera sägs att medlemmar, föreningar och förbund ha rätt att väcka motion om att ändra i partiprogrammet, vilket förstås förutsätter att ett sådant finns – vilket det inte uttryckligen står någonstans. Det bara förutsätts.
Det är ett exempel på att stadgarna inte kan ses som en allomfattande katalog över varje beslutssituation.
Frågor och svar
Hur länge gäller ett landsmötesbeslut? Ett beslut av partirådet?
Det finns inga riktiga regler för det. Vissa beslut gäller tills de upphävs. I vissa fall är det till och med en självklarhet att det är så, en beslutad stadgeändring går inte tillbaka av sig självt till exempel. Val, till exempel till partistyrelsen, har reglerade mandatperioder. I andra fall kan det vara svårare att avgöra. I praktiken driver inte Liberalerna varenda fråga som nämns i partiprogrammet – och kan inte göra det. Ibland ingås kompromisser som kanske på ett eller annat sätt går emot något som står i partiprogrammet, men som en del av ett politiskt samarbete för att förverkliga andra delar.
Det finns inga regler för när eller hur eller på vilka grunder det är rätt eller fel att göra så.
Partistyrelse, partiledning och riksdagsgrupp måste ha mandat att agera – och stadgarna ger dem det. Det är i första hand de som avgör om de tycker en sådan kompromiss är rimlig. I andra hand är det medlemmarnas sak att avgöra – och om de anser att partistyrelsens ledamöter eller deras valda riksdagsledamöter handlat fel, så får de låta bli att välja om dem.
Tidigare fattade inte landsmötena beslut om att ändra i partiprogrammet. Då kompletterades det istället med uttalanden från landsmötet och för sådana uttalanden fanns en beslutad ordning – om de inte bekräftades av ett efterföljande (ordinarie) landsmöte, så ansågs de ha fallit.
Den ordningen existerar formellt sett inte längre, men ibland dyker det upp tolkningar som på ett eller annat sätt verkar ta avstamp i detta som ett slags praxis. Det gäller till exempel för innehållet i partistyrelsens yttranden – de innebär ju också att politiska ställningstaganden kan göras.
Det låter sig dock svårligen avgöras om någon sådan praxis finns eller ej, så länge inte alla är överens om den. För närvarande verkar det inte vara så.
Och då finns det inte heller något annat förhållningssätt till gamla ställningstaganden att falla tillbaka på.
Om partirådet tar ett beslut, krävs det då ett nytt partiråd, eller ett landsmötesbeslut, för att frångå det första?
Egentligen inte. Det finns absolut en sådan praxis – eller tradition rotad i vår partikultur.
Men det samma kan sägas att det också finns en praxis att partistyrelsen, partiledningen, riksdagsgruppen – och ytterst partiledaren självt – har ett visst mandat att ompröva partiets politik, i alla fall om ”omständigheterna förändras”.
Och det går naturligtvis att vara oense om ifall omständigheterna har förändrats eller ej. Men även denna praxis finns. Till exempel lades bärande delar av Liberalernas asylpolitik om 2015, utan att partirådet eller landsmötet hördes.
Det är ett exempel på hur det mandatet utnyttjades – och sedan bekräftade landsmötet 2017 en rad av de ställningstaganden som gjorts av partiledningen.
Det finns ytterst få frågor där stadgarna reglerar att exakt en instans, och enbart den, är behörig att fatta beslut. Men i de fall det sker, som till exempel vad gäller val till partistyrelsen, inklusive partiledare – vilket är den vanligaste orsaken till att extra landsmöte utlyses, som exempelvis när Nyamko Sabuni valdes – ändringar av stadgar med mera så är det också mycket tydligt skrivet så i stadgarna.
Vem får rösta på ett gruppmöte?
Gruppmötet består av ”partiets ledamöter” i en vald församling, det är så stadgarna formulerar det. I fallet med riksdagsgruppen säger stadgarna också att ”statsråd och Europaparlamentariker” ska vara ständigt adjungerade. Riksdagsgruppen har (och ska enligt Liberalernas stadgar ha) egna stadgar.
Av riksorganisationens stadgar och normalstadgar för förbund, används dessutom formuleringen ”riksdagsledamöter” respektive ”landstingsledamöter”, vilket alltså bör tolkas snävt.
I kommuner kan det däremot ibland finnas olika praxis, till exempel om ersättare ska ha rösträtt vid gruppmötet, om ledamöter i nämnder och styrelser som inte också har plats i kommunfullmäktige ska anses vara ”ledamöter” i stadgarnas mening.
På grund av att partiets normalstadgar för föreningar är annorlunda disponerade, det kan till exempel finns flera föreningar inom en större kommun i en del fall, så saknas motsvarande formulering i normalstadgarna för en förening. Det kan då vara viktigt att det finns en arbetsordning som ger tydligt uttryck för vilka som får delta i besluten, om det skulle uppstå frågor om det.
Kan medlemmar kräva att få upp en fråga på dagordningen under ett landsmöte?
Nja. Alla ordinarie landsmöten innebär möjlighet för medlemmar att väcka motioner. Men motionsrätten har vissa begränsningar, den täcker till exempel in rätten att väcka frågor om ändringar av stadgar eller partiprogram. Men det finns också många frågor som leder till att partistyrelsen avvisar en motion, till exempel om den rör enskilda personer.
Varje ordinarie landsmöte har vidare ett moment av granskning av den gångna mandatperioden för partistyrelsen – det sker dels genom revisorernas granskning, granskningsutskottets granskning och genom en ”allmänpolitisk debatt”.
Att till exempel ta upp politiska vägval som gjorts av partiledningen, är något varje medlem – i mån av tidsutrymme – kan göra under den allmänpolitiska debatten. Det är så den är tänkt.
Den allmänpolitiska debatten har dock minskat i betydelse som inslag i granskningen under landsmöten under hela 2000-talet, förmodligen för att många medlemmar inte känner till syftet.
Ett extra landsmöte kan kallas in om en tredjedel av Liberalernas förbund begär det. Extra landsmöten kan dock bara fatta beslut i de ärenden de kallas in för att avgöra – i regel val av partiledare (se föregående svar).
Formellt måste partistyrelsen utlysa ett extra landsmöte om en tredjedel av förbunden kräver det, även om frågan skulle vara av en art som landsmötet kanske egentligen inte kan besluta om. Men skulle så ske – eller om det råder tveksamhet om det – så är det landsmötet självt som får avgöra den saken.
Det har funnits en växande tendens att se landsmötet som ”yttersta instans” för alla frågor som går att vara oense om. Ungefär som ett utslag i en tingsrätt går att överklaga, och ytterst kanske landa i Högsta Domstolen.
Det har till exempel förekommit att medlemmar vill att ett landsmöte ska pröva om ett nomineringsförfarande gått rätt till inom ett förbund.
Så är inte landsmötet tänkt att fungera. Den typen av frågor nekar då partistyrelsen till att ta upp, med stöd i stadgarna.
Är riksdagsgruppen skyldig att följa landsmötesbeslut?
Nej. riksdagsledamöter är folkvalda, de har en ställning som är helt fristående från de partier som nominerat dem – det är därför de ha laglig rätt att sita kvar som ledamöter även om de lämnar partiet. (Eller om de skulle bli uteslutna.)
Det samma gäller för ledamöter i region- och kommunfullmäktigen.
(Det gäller dock inte andra förekommande uppdrag, där personer är utsedda för att representera sitt parti, till exempel i nämnder eller styrelser.)
Som kollektiv förutsätts riksdagsgruppen agera för att – i nära samarbete med partistyrelsen – få igenom Liberalernas politiska förslag, och i största allmänhet maximera inflytande och genomslag för partiets idéer. Och de enskilda ledamöterna förutsätts förstås också agera i den andan.
Men även om landsmötet skulle fatta ett beslut som inleds med ”riksdagsgruppen uppdras att”, så är det bara att se som ett allmänt uttalande, det beslutet har inte mer verkan bara för att det formuleras så.
När det uppkommer konflikter som rör relationen mellan partiet och dess valda ledamöter i någon beslutsfattande församling, kan dessa lätt bli relativt infekterade.
Liberalerna (Folkpartiet) har under en lång rad år tagit fram ett utbildningsmaterial som heter ”Politik i Praktiken”. Den senaste uppdateringen skedde 2015/16. Där ägnas en del utrymme åt att försöka förklara denna ibland svårtolkade relation.
Även här är den yttersta sanktionen om medlemmarna inte tycker att gruppens medlemmar följer föreningens vilja i tillräckligt hög grad, att inte ge dem förnyat förtroende att stå på listan i nästa val.
Behöver Liberalernas beslutsformer ses över?
Det finns naturligtvis inget objektivt svar på en sådan fråga. Det är upp till medlemmarna. Men det går att säga något om det läge som råder.
I vissa fall råder det uppenbart okunskap om hur vissa saker är tänkta att fungera, till exempel att och hur den allmänpolitiska debatten är tänkt att fungera.
I många andra fall dras formerna in i debatten, när grundfrågan dock egentligen är en politisk oenighet. Och det är tveksamt om det då kommer att förenkla saken om beslutsformerna blir aldrig så tydliga så länge motsättningarna består. Och stadgarna kan aldrig bli ett verktyg för att avgöra motsättningar om politiska frågor.
I övrigt är det ganska mycket ”fri tolkningsrätt”. Praxis och tradition etableras genom många enskilda handlingar. Nya traditioner kan också etableras. På gott och ont är det ingen som äger en ”partikultur” som säger att saker bör gå till på ett visst sätt.
En partistyrelse kan ta initiativ, till exempel genom att återkommande ge ut utbildningsmaterial som ”Politik i Praktiken” eller genom att ta initiativ till de rekommendationer och råd för hur valberedningar och nomineringskommittéer bör agera, som tillkommit på senare år.
Men ytterst är inte heller detta något bindande, utan bara försök att institutionalisera nya – eller tradera gamla – arbetsmetoder.
Ulf Schyldt
