Lars Leijonborg: Mina sympatier för JA växer

I veckans nummer av NU fortsätter vi titta närmare på januariavtalet och vad det inneburit för L och det politiska landskapet. Riksdagsledamot Lina Nordquist och Ls ekonomiskpolitiske talesperson Mats Persson intervjuas (i den tryckta upplagan av NU) och nedan ger tidigare FP-ledaren Lars Leijonborg sin syn på JA och allianssamarbetet.

”Jag förstod heller inte varför det var nöd­vändigt att i JA skriva in att Vänsterpartiet inte ska ha något inflytande”, säger Lars Leijonborg. Han menar att resonemanget kring att utestänga partier har fel utgångspunkt.

JA-samarbetets grundpelare är att ­ytter­kantspartierna ska utestängas från allt ­inflytande. Hur ser du på det resonemanget?
– Jag har tänkt annorlunda om detta från första stund. Jag minns hur jag stod och lyssnade på Fredrik Reinfeldt i Almedalen när han lanserade sin doktrin att Sverige ska styras av det block som är störst, SD borträknat. Jag tänkte direkt att det där kommer att leda till stora problem. För det första kommer SD att få massvis med röster – att stämplas som ”paria” av etablissemanget är drömmen för ett populistiskt parti. För det andra kommer Sverige, oavsett hur valen går, under många år framåt ha en statsminister som heter Stefan Löfven – för SD tar något mer från ­högerkanten än från vänsterkanten. För det tredje visade Fredriks andra period att inte ens om Alliansen mot förmodan skulle bli större än de rödgröna, fungerar regerande i minoritet särskilt bra. Sanningen är ju att man anpassade sin politik till SD åren 2010-2014 genom att inte lägga fram förslag som man visste att SD var emot.
– Resonemanget har en felaktig utgångspunkt, nämligen att inflytande bara är något som är förknippat med regeringsmakten. Inflytande kan man också få genom att, exempelvis, ha starkt opinionsstöd. På Tage Erlanders tid talade man om att det fanns en osynlig person i rummet när regeringen samlades, nämligen oppositions­ledaren Bertil Ohlin. I varje fråga vägde man in vad Ohlin skulle kunna göra med frågan inför allmänna opinionen. Så har det varit också med Sverigedemokraterna. Både S och M har bedömt det nödvändigt att kopiera SD:s migrationspolitik för att få stopp på väljarflykten. SD har alltså haft ett stort inflytande i sin huvudfråga, precis det som Reinfeldt-doktrinen skulle hindra.
– Jag förstod heller inte varför det var nöd­vändigt att i JA skriva in att Vänsterpartiet inte ska ha något inflytande. Tänk om de skulle ha rätt i någon fråga? Även en blind höna kan hitta ett korn. Men med skrivningen är man tvingad att gå emot det. Etiketten blir viktigare än innehållet. Just Vänsterpartiet svarade ju självt för det mest bisarra exemplet på det sättet att driva politik, då man före valet bytte ståndpunkt om EU för att inte vara på samma linje som SD. Ingen verkar ha tänkt tanken att just det agerandet blev det definitiva beviset på SD:s inflytande.
– Från det att etablerade partier började lägga om sin migrationspolitik i stramare riktning (L var tidigt ute 2015 med tillfälliga uppehållstillstånd) blev budskapet att SD är ett rasistiskt, nazistiskt parti allt svårare att få trovärdigt. Människor kunde notera att det som tidigare varit rasism, att tala om ”­volymer”, plötsligt blev högsta visdom. Då tänkte naturligtvis många: om en felaktig ideologi leder till rätt ståndpunkt och fina ideologier leder till fel ståndpunkt, föredrar vi den felaktiga ideologin. Och så röstade de på ett parti med nazistiska rötter. Jag är för­undrad över att man på kommunikations­avdelningarna trodde att ”nazist-kortet” skulle fungera i ett läge då nästan alla andra närmat sig SD i deras viktigaste sakfråga.
– För mig är det otroligt viktigt att man ­hittar en väg att pressa tillbaka SD. Det har ingen hittills gjort sedan de kom in i riksdagen. Att bjuda på offerkoftan är uppenbarligen inte rätt väg.

Hade alliansen kunnat räddas, det vill säga hade Sverige kunnat ha en annan regering? Hur skulle en sådan regering navigerat i det parlamentariska läge som råder?
– I det skedet hade både M och KD bytt partiledare sedan 2014, Moderaterna till och med två gånger. De partierna var i rask takt på väg bort från Reinfeldt-doktrinen, om än med ­patetiska piruetter. Annie Lööf och Jan Björklund var kvar och höll fast vid den. Därmed var en alliansregering omöjlig. Om Annie Lööf istället bestämt sig för att bryta det löftet och hålla det andra, som hon också givit, att inte medverka till att Stefan Löfven blev stats­minister hade det ­kunnat bli en ­alliansregering. (Så vitt jag vet har hon ­förresten fortfarande inte ätit upp den där skon som hon lovade göra vid det löftes­brottet.) Vilken politisk plattform den hade kunnat enas om är inte helt lätt att säga. Hade värnskatten slopats? Hade det blivit språkkrav för medborgarskap? Det vet vi inte. Det vi vet är att JA innehåller mycket bra.
– Mina sympatier för JA växer när jag ser moraset på den andra sidan. Där offras friskt viktiga principer på partiprofileringens altare. Moderaterna har börjat älska arbets­förmedlingen, etablerar ett nära samarbete med V och – värst av allt – offrar det mycket framgångsrika regelverk för budgetpolitiken som vi enades om på 1990-talet. Vänster­partiet bygger, under Jonas Sjöstedts sista tid, hela sin politiska profilering på stöd från SD. Det är ingen vacker syn.

Du var med och skapade ­allianssamarbetet. Det var för sin tid banbrytande och kom att omforma svensk politik. Hur kommer JA det påverka svensk politik? Hur påverkas svensk politik av att ha ett så pass omfattande ­blocköverskridande samarbete?
– Eftersom svensk politik verkar vara inne i en ”silly season” blir varje försök till förutsägelse mer eller mindre omöjlig. Det är därför jag tycker den linje i regeringsfrågan alla parti­ledarkandidaterna i L stod för i våras är rimlig. Nämligen, nu kör vi JA till nästa val och i god tid innan dess ger vi vårt besked om vad som gäller efter valet. De som ropar ”Sabuni måste välja väg” tycker jag lever i en gången tid. Det var en tid då politiska besked gick att lita på åtminstone en tid. I den takt politiska ­ställningstaganden överges nu kan vad som helst ha hänt till 2022. Om Ulf Kristersson fortsätter att kasta M-positioner över bord för att tillfredsställa det gamla kommunist­partiet känns han inte som en särskilt trovärdig Allians-spelare. När Ebba Bush säger att hon är emot att värnskatten avskaffas – men också att den återinförs – tillhör inte hon heller ”de vuxna i rummet”. Om Kristersson och Bush väljer att cementera M-KD-V-SD-blocket försämras möjligheterna att få en allians­regering efter 2022. Men kommer Löfven att orka hålla emot när ”Reformista”, den nya LO-ordföranden och andra kräver en vänstersväng? Det vet vi inte heller.
– Så innan Sabuni ”väljer väg” måste det nog redas ut om det finns några vägar att välja mellan.

I förra veckans nummer hade vi en ­intervju med Maria Arnholm, där hon beskriver en effekt av Alliansen som ledde till ”själv­utplåning”. Men också som en ­betydelsefull vattendelare för synen på ­borgerligt ­samarbete. Håller du med om den ­beskrivningen? Tror du att januariavtalet kan ha liknande – eller andra – effekter?
– Det är ett evigt dilemma. Liberalernas bästa riksdagsval har kommit i opposition, i den meningen har Maria rätt. Ahlmarks över 11 procent, Westerbergs över 14 procent och mitt över 13 procent. Ändå har vi alla tre känt det nödvändigt att gå in i koalitioner. ”Damm if you do, damm if you don’t”. Under de val Maria arbetade med Bengt gick partiet från 14 procent till 7 procent under borgerligt samarbete, men 2018 blev ingen framgång trots att partiet var i opposition. Så det är inte lätt.
– Om jag ska försvara det vi gjorde under den tid jag fick vara kvar som partiledare, tycker jag vi hade en hygglig balans mellan allians-lojalitet och egen profilering. Många kände till det vi stod för i fråga om skola, integration och socialförsäkringar och vi hade länge ett hyggligt stöd. Den som glömt hur mycket vi faktiskt ”bråkade”, eller ”profilerade oss”, kan läsa Anders Borgs memoarer! Att vi backade så mycket som vi gjorde 2006 hade som bekant en annan orsak.

Text Ylva Westlund

DELA