Ledarsidorna – tidningarnas egna tankesmedjor

Efter ett tillfälligt uppehåll, fortsätter tidningen NU:s artikelserie om tankesmedjor med att titta på ledarsidornas historiska roll för inspiration men också som kritiker av partiernas idéutveckling.  

I boken ”Liberal ideologi och politik” som gavs ut av det Folkpartiägda förlaget Folk och samhälle 1984, beskrev juristen och statsvetaren Torbjörn Vallinder hur framväxten av den liberala dagspressen under senare delen av 1800-talet gav den spirande liberala rörelsen ”en avsevärt ökad politisk styrka”. 

Det var inte enbart genom dagspressens förmåga att nå ut med liberala röster till en större andel av befolkningen, som styrkan ökade. Mångfalden av röster bidrog också i sig till att rörelsens bredd och idéutveckling förstärktes.

Många ledande liberala företrädare i riksdagen var också tidningsredaktörer, och fortsatte med detta värv samtidigt som de hade sina parlamentariska uppdrag, långt in på 1900-talet. När det liberala partiets första organisationer så småningom formerades, hade också föreningen för liberala tidningsmän och redaktörer, Vänsterpressföreningen, representanter med. På Folkpartiets landsmöten hade Vänsterpressföreningen representanter som deltog fram till 1990-talets början. 

Denna nära relation har dock förändrats över tiden och är numera i stort sett borta. 

Richard Appelbom, tidigare ledarskribent och politisk redaktör på VLT, Vestmanlands läns tidning, berättar att hans kollega på VLT:s ledarredaktion var en av dem som upprätthöll banden längst. 

– Min kollega John Kraft var nog den sista som representerade Vänsterpressföreningen i Folkpartiets partistyrels. Och det var nog fram till 1990-talets början, säger han.

Själv hade han politiska uppdrag för Folkpartiet i Nacka, när han kom till ledarredaktionen och behöll dem från 1970-talet fram till 90-talet. Det har gett värdefulla erfarenheter som ledarksribent, menar Richard Appelbom.

– Jag tycker, så här i efterhand, att jag hade nytta av det i den meningen att när man sen skulle skriva om politiken så hade man själv varit med om att ”peta ihop” någon kommunal budget.

– Det är en erfarenhet. Jag kan tycka att det på ett sätt blir problem om du får ledarskribenter som liksom många nyhetsjournalister själva aldrig varit aktiva inom politiken, i den meningen att man då kanske förstår mindre av varför det blir som det blir, säger Richard Appelbom. 

Sakine Madon har varit kollega till Richard Appelbom på Vlts ledarsida och är idag politisk cehfredaktör på Upsala Nya Tidning. Även hon betraktar sin tid som politiskt verksam, inom Liberala Ungdomförbundet, som en väldigt nyttig erfarenhet att ha med sig, inte minst för insikten i politiska teorier men också för träningen i att argumentera. 

– Om jag blickar tillbaka på min tid i förbundsstyrelsen i LUF, så är det väldigt många som senare klivit ut och blivit ledarskribenter eller opinionsbildare i någon form. 

– Men ofta utanför partiet, lägger hon till. 

Sakine Madon menar dock att det är en av flera egenskaper att tänka på, så i en redaktion med flera medlemmar behöver inte alla ha partipolitisk bakgrund.

– Är man är tre personer, som vi är på vår lilla redaktion, är inte bra om alla tre har partibakgrund. Men jag ser verkligen ett värde i att någon av oss har det, säger hon. 

Förhållningssättet till partierna har ändrats radikalt. Det har också avspeglat sig på andra sätt än personkopplingar och politisk ”etikett” på tidningens ledarsida berättar både Sakine Madon och Richard Appelbom. 

– UNT har haft en tydlig koppling till ”partiet” historiskt, säger Sakine Madon.

Hon nänmer bland annat att flera av hennes företrädare, bland annat Håkan Holmberg och Jörgen Ullenhag, kom till tidningen med en bakgrund som riksdagsledamöter för dåvarande Folkpartiet.  

– Yngre ledarskribenter tänker inte i partigränser idag. Förut kunde jag tro att det berodde på att många ungdomar idag har vuxit upp med Alliansen och borgerligt samarbete. Folk med CUF-bakgrund sökte sommarvikariat till exempel. 

– Det har ju ändå funnits en ideologisk överlappning, menar Sakine Madon. 

– Men idag är det ännu tydligare. När jag söker sommarvikarier söker allt från miljöpartister till en och annan med KDU-koppling. Det är ännu lösare ”partitänk”, tror jag. I alla fall när det kommer till ungdomar. 

– Jag har sett samma sak som Sakine nämner, säger Richard Appelbom. 

– När folk söker jobb så kunde de komma från alla de borgerliga partierna. Det är något som hade varit otänkbart på 70- och 80-talen, att inte ha någon folkpartikoppling. 

Richard Appelbom menar att partikopplingen inte bara spelade roll för rekryteringen, utan också att det kunde bidra till ledarsidans inflytande, på gott och ont. 

– Det är klart att om du skrev ledare, framför allt om lokala frågor, är det klart att det kunde ha stor påverkan framför allt på det parti som tidningen traditionellt stod nära. 

– Jag har ju alltid velat skriva för att påverka alla, även personer inom andra partier. Men jag tror att de som fanns inom Liberalerna trots allt läste med ett annat intresse för vad tidningen tyckte, säger han. 

– Det fanns ju en traditionell samhörighet. Det kanske gjorde att en sosse tänkte ”nu håller VLT på igen”. Om vi någon gång skrev något oväntat kunde de säga ”oh vad bra”, men en ledarsidas påverkan är nog bredare idag när den inte på samma sätt ses som representant för ett visst parti, menar Richard Appelbom. 

Sakine Madon har även arbetat på ledarredaktionen för tidningen ”Norran”, tidigare Norra Västerbotten, med utgivning i ”röda” Skellefteå. Det påverkade, men hon menar ändå att det fanns en respekt för tidningens avvikande hållning bland lokalbefolkningen. Det lokala perspektivet var viktigare än den politiska färgen.

– Skellefteå är verkligen en knallröd kommun, men jag upplevde ändå att det fanns en respekt för att frisinnade Norran alltid har varit frisinnade Norran och det var en stark del av den lokala identiteten, så det var sällan något problem. 

– Jag tror det har att göra med respekt för både tidningens tradition och bygdens tradition. Sen fanns det alltid någon som ändå envisade med att prenumerera på [socialdemokratiska] Folkbladet, som gavs ut i Umeå, avslutar hon.

Ulf Schyldt

DELA