Liberalerna fick rätt om Gotland

Så där i skymundan, precis när Almedalsveckan drog igång, flyttade den första delen av den permanenta stridsgruppen på Gotland in. Det var i september förra året som Försvarsmakten plötsligt slog om och menade att omvärldsläget gradvis skärpts så pass att det som fram till dess hade betecknats som ”onödigt” och en ”utarmning av resurser” som behövdes bättre på annat håll, blivit en nödvändighet. Rekrytering och utbildning av en permanent styrka tidigarelades och förband från andra delar av Sverige förflyttades till Gotland i omgångar för att upprätthålla beredskapen under tiden.

Då hade Liberalerna till slut fått rätt. Om fasta förband på Gotland också.
Det fanns så klart inget akut hot, slog relativt nyblivne Överbefälhavaren Micael Bydén fast. Men situationen tarvade realism.

Frågan är om ÖB är lika realistisk om de pågående försvarssamtalen? Eller kanske rättare samtalen om att återuppta samtalen i Försvarsberedningen. Försvarsdebatten i övrigt fortsätter nämligen som om ingenting hade hänt. Flera partier vill gärna synas värna försvaret, men att det ska få kosta ordentligt med pengar är inte fullt lika bekvämt.
Partierna i försvarssamtalen beter sig lite som fem snåljåpar som ska betala notan. Ingen anstränger sig särskilt mycket att få fram plånboken före någon annan.

Moderaternas Anna Kinberg Batra vill gärna framstå som mest försvarsvänlig. Ändå kommer hennes och Moderaternas förslag om förstärkningar av försvarsbudgeten inte ens upp i de medel som ÖB begärt att få, till följd av fördyringar.

Det ryms alltså inga reella förstärkningar inom en sådan ram. Bara något mindre nedskärningar.

Nato har den tydliga rekommendationen till sina medlemsländer att lägga minst två procent av sin BNP på försvarsutgifter. Det finns inget som tyder på att ett land som vill stå fri från allianser skulle komma undan med mindre. Tvärtom.

Under många år var dåvarande folkpartiets paroll att försvaret skulle bli ”smalare men vassare”. Så mycket smalare än dagens anorektiska kostym är dock svårt att tänka sig. I det avseendet fick Liberalerna bara hälften rätt. Smalare blev det, men investeringsbehoven är stora innan det som återstår kan kallas vassare.

Att Nato-motståndarna på alla sätt försöker misskreditera försvarsalliansen är inte att förvånas över. Det senaste draget är att peka på Donald Trump och fråga om inkrökta protektionism och oförställda beundran för Ryssland auktoritära är vad svensk – eller Europeisk – försvarsförmåga behöver. Sannerligen inte.

Men vad är då alternativet? När svensk ”neutralitetspolitik” stod som högst i kurs, under Kalla krigets dagar, satsade vi tre procent av BNP på försvaret. Samtidigt har det avslöjats att neutraliteten var en bluff. Vi hade försvarsgarantier från USA. Försvar har inte blivit billigare med åren.

Dagens försvarspolitiska formel borde låna en replik från filmens värld: ”Show me the money!”

Dela med andra
redaktionen
redaktionen