Liberalerna som självständig kraft

Liberalt vägval

Liberalerna bör lämna januariavtalet inför valet – och gå fram som en fri liberal kraft. Sällan har liberalismen varit mer ansatt – och mer relevant – än de senaste åren.

Auktoritära strömningar, populismens framgångar, faktaresistens och ömsesidigt konkurrerande och polariserande åsiktskorridorer är giftig jordmån för liberala idéer. Samtidigt – och just därför – är behovet av liberaler större än på länge. Fri åsiktsbildning, rättssäkerhet, fri ekonomi och jämlika livschanser är fortfarande ett attraktivt åsiktspaket. Potentialen för ett tydligt liberalt parti i Sverige borde vara stor.

Liberaler utmålas som huvudfiender av de antiliberala krafter som varit på frammarsch en längre tid. Och liberaler brukar inte sky konflikter. Först och främst för att vi brinner för att försvara liberala värderingar och främja liberal sakpolitik. Men också för att politisk konflikt ofta är en kungsväg till uppmärksamhet och ökat opinionsstöd. Uppmärksamhet och stöd som är nödvändiga verktyg för att kunna uppnå de nyss nämnda högre målen.

På svenska talar vi om politik, som innefattar både sakpolitik, värderingar – och det politiska spelet. I anglosaxisk kontext skiljer man på policy och politics. På senare tid har politics, alltså spelet, fått skymma policy, sakpolitik och värderingar.

För Liberalerna har nästan allt syre ätits upp av den fortgående diskussionen om januariavtalet och regeringsfrågan – både i den externa debatten och i den interna debatten. Och helt följdriktigt har inte bara opinionsstödet raserats, utan nästan allt förtroende i sakfrågor raderats.

Den outtalade men förstås helt orimliga förutsättningen i Liberalernas pågående självplågeri tycks vara att scenariot efter valet 2022 kommer att vara identiskt med det 2018-2019. Det enda vi vet någorlunda säkert är att förutsättningarna med största sannolikhet kommer vara helt annorlunda. Just nu verkar hela regeringsfrågan för Liberalernas del få enklast möjliga lösning: Vi kommer inte behöva ta ställning, för vi kommer inte längre vara representerade i riksdagen.

För att Liberalerna ska undvika att efter 120 år avsluta sin historia som riksdagsparti nästa höst, är en förutsättning helt nödvändig: Vi måste sluta öda all kraft, interndebatt och medieutrymme åt politics, för att få utrymme att tala policy. Paradoxalt nog måste denna resa börja med att mycket tydligt sätta ned foten i det politiska spelet.

Här är mitt enkla förslag:

• Tydliggör att Liberalerna avser att lämna Januarisamarbetet i god tid före valet. Januariavtalet är ett budgetsamarbete. Efter att den sista statsbudgeten för mandatperioden antagits i höst, bör Liberalerna i god ordning avsluta det organiserade samarbetet med regeringen.

Självklart ska de 73 punkterna i avtalet uppfyllas; inte minst viktigt är att en skattereform kan börja förberedas och runt en sådan kan Liberalerna fortsätta spela en konstruktiv roll. Vi ska dock inte gå in i valåret 2022 som ett organiserat samarbetsparti med S-MP-regeringen.

• Bekräfta Liberalernas tidigare fastslagna inställning i regeringsfrågan: Vi säger absolut nej till att medverka till en regeringsbildning som ger ett avgörande inflytande åt de extrema krafterna, ytterkantspartierna i Sveriges riksdag.

• Fastslå Liberalernas linje i maktfrågan inför valet 2022: Vi kommer pragmatiskt medverka till att Sverige kan styras, genom regeringsmedverkan, samarbete eller konstruktiv opposition, förutsatt:

Att Liberal sakpolitik ska maximeras (vårt bör-krav). Januariavtalet innehöll mer av liberal politik än vi haft chans att få genomfört i en alternativ konstellation. Liberalernas stöd ska säljas dyrt i förhandlingar om budget och sakfrågor.

Att Liberala värderingar ska värnas (vårt skall-krav). En oomkullrunkelig grund för liberalt direkt eller indirekt stöd i en statsministeromröstning är att extrema krafter med en agenda som hotar den liberala samhällsmodellen ska hållas utanför inflytande. Det största, mest akuta hotet kommer i dag från den nationalistiska högerpopulismen.

Att Liberalerna går till val som en oberoende kraft utifrån dessa två förutsättningar.

Denna linje kommer inte att eliminera den eviga ”regeringsfrågan” från vare sig journalister eller väljare, men är grunden för ett konstruktivt, konkret svar som sedan gör det möjligt att få tala sakpolitik. Och det är en intellektuellt hederlig, pragmatisk men också ideologisk linje som bör kunna vinna stöd av minst fyra procent av väljarkåren, med god marginal.

Liberalerna är värre ute än någonsin, sett till opinionsläget – men vår potential är stor. Chanserna till ett succéval på Leijonborg-, Westerberg- eller Ohlinnivå må vara små men ett liberalt parti som är tydligt i sin linje har potential att få mycket stort genomslag. Efter valet 2022 kan Liberalerna vara kungamakarna i svensk politik.

Rasmus Jonlund
Ordförande Kungsholmens stadsdelsnämnd

DELA