Maria Arnholm: ”Att växa tillsammans med andra är så kul”

Nyheten att Maria Arnholm lämnar riksdagen för att bli landshövding i Kronoberg meddelades den 10:e januari. För henne blir det ännu en ny fas i livet, ett uppdrag hon ser fram emot med glädje.

(Det här är ett sammandrag av en intervju med Maria Arnholm som publicerades i NU nr 4 2020.)

NU träffade Maria Arnholm på riksdagen för att tala om både minnen från hennes långa karriär inom både politik och näringsliv och några ord om det som väntar. Hur började det hela, en gång i tiden i Folkpartiets ungdomsförbund?

– Jag var arton år 1976 och skulle rösta för första gången. Det sammanföll med ett feministiskt uppvaknande, kan man säga. I samband med ett teaterarbete vi gjorde i skolan blev det väldigt tydligt för mig att man måste kalla sig feminist.

– Det var både av tacksamhet för dem som gått före, men också för att det fanns så mycket kvar att göra.

– Sen hade jag ju också påbrå hemifrån, men för liberala barn hjälper ju inte det alltid.

– Nu är ju jämställdhet och feminism viktiga frågor för flera partier, men det var inte det då. Så det kändes, ”det är klart att jag hör hemma här”.

– Sen har det varit en av flera trådar i mitt liv, ända sedan dess.

Några år senare, 1983, hämtades hon till då nyvalde partiledaren Bengt Westerbergs stab. Tiden kring från 1976 innebar många dramatiska skiften, först regeringsåren 1976-1979 och därefter valförlusten 1982 med 5,9 procent och valsegern 1985 med 14,2 procent.

Utdrag ur NU nr 1, 22 september 1983.

De borgerliga regeringarna sprack, ombildades och det var inte alls som under Alliansregeringarnas tid, men Maria Arnholm menar att det ändå var betydelsefulla erfarenheter som gjordes av försöken att samregera.

– Från 1976 och fram till 2004 så var det en ”uppmarsch” mot Alliansen.

– Sedan, när Alliansen bildades, så blev det något substantiellt annorlunda. Nämligen att man utplånade sig själva lite mera och hade gemensam logotype, gemensamt program med mera.

Arnholm vill också påminna om att det fanns möjligheter till uppgörelser även utan att sitta i regeringen.

– Mellan att Bengt Westerberg blev partiledare och han bildade regering med Carl Bildt så åstadkom han och partiet jättemycket stora politiska förändringar i Sverige ihop med Socialdemokraterna när det gäller skatter, energipolitik och försvar. Det har ju också funnits den typen utav samarbeten för att åstadkomma liberal politik.

Maria Arnholm lämnade arbetet för Folkpartiet 1994, samma år som Bengt Westerberg avgick som partiledare, för att istället ägna sig åt att bland annat driva företag. Men det var inget svårt beslut att komma tillbaka till politiken när hon fick erbjudandet, berättar Maria Arnholm.

– Jag kom tillbaka för att Nyamko bad mig bli statssekreterare. Och när hon frågade mig om det sommaren 2012 så var det ett drömjobb. Alltså ett riktigt drömjobb, så fantastiskt roligt att få vara med och jobba för det gemensamma. Och att få göra det på en ledande position, med ansvar, så det var väldigt kul.

– Och sen ett halvår senare bestämde sig Nyamko för att hon inte skulle ställa upp i valet 2014 och då skulle hon sluta tidigare för att ge utrymme för sin efteträdare. Då frågade Jan om jag ville ta över hennes roll och det var helt självklart.

– När han frågade om jag kunde komma in och träffa honom på departementet så tänkte jag ”herregud vad har jag och Nyamko nu hittat på?”.

– Jag var helt oförberedd, men kände helt klart att jag ville göra det. Det var inte svårt.

– Att få vara med och ta ansvar för sådana områden som jag tycker är viktiga, som förskola och utbildning var självklart.

– Och att göra det i en Alliansregering under Fredrik Reinfeldt var, för mig, ett sammanhang där det var lätt att trivas. Ideologiskt och politiskt fungerade det bra. Jag tyckte det var skitkul.

Allianssamarbetet har varit en vattendelare. Skapandet av ett samarbete i de formerna, med ”självutplåningen”, har förändrat människors medvetande och förväntningar. En del av arbetet som Maria Arnholm fick när hon senare blev partisekreterare var att lotsa medlemmarna tillbaka.

– Jag blev ju partisekreterare efter att Alliansregeringen lämnade och jag tycker det är en intressant fråga, för mycket av det jag gjorde under mina år som partisekreterare var att stärka självförtroendet i partiet. Och det handlade ju egentligen om att återskapa den egna identiteten.

– Jag tror inte det är en kontroversiell ståndpunkt att Alliansen har varit jättebra för Sverige, men för vårt parti har det inte alltid varit det. Det visar ju siffrorna.

Har samarbetet med de andra borgerliga partierna lett till att de politiska skillnaderna också suddats ut?

Inför valet 2018 kom siffror på vilka frågor väljarna har störst förtroende för partierna i. Då hade Kristdemokraterna gått om Liberalerna med en procentenhet i jämställdhetsfrågor. Men Maria Arnholm menar inte att det ska lastas Liberalerna.

– Jag tror snarare att det var människor som röstar på Sverigedemokraterna som säger att de har förtroende för Ebba Busch Thor.  Jag tror inte det är folk som tycker som vi i jämställdhetspolitiken som ger KD högt förtroende.

– De har ”öppnat en annan front”.

Vad är det hon helst vill bli ihågkommen för från tiden som partisekreterare?

– Namnbytet, att vi började växa igen. Vi gick bakåt i opinionen men lyckades växa medlemsmässigt. Det visar att det går att värva medlemmar om man bestämmer sig för det. Det går att växa som organisation.

– Att vi börjat knacka dörr. Att vi fortsätter med det sättet att närma oss väljare.

– Jag är själv väldigt nöjd med våra kandidat- och ledarutbildningar. Och att de har moderniserats och förbättrats. Och kanske särskilt stolt är jag över ”Liberal ledarakademi för kvinnor”.

– En långsiktig satsning för att det ska finnas en ledarförsörjning av kvinnor också. Och att det inte ska vara något som görs så där vart tionde år utan något som återkommer.

– Vår kommunikationsstrategi. Jag känner väldigt för det här att vara personlig, att prata ideologi och varför man gör saker.

– Och det här med medlemsvärvningen var ju rätt kul. Jag var på förstasidan på tidningen NU sommaren 2015 då när jag satt och ringde runt till alla länsförbund och förankrade målen. Och hur vi påminde, fick fart på styrelserna.

– Det kom igång ändå. Det gick att göra det, men det krävde mycket ledarskap, bestämdhet. Det krävde fokus och man kan inte famna över för mycket. Man får bestämma sig för något man tycker är viktigt.

Valaffisch från 1976.

Att få bli landshövding är något Maria Arnholm är ödmjuk inför. Hon har inte velat lägga yrkeslivet åt sidan, och inte heller att inta någon mer passiv roll. Därför är hon glad åt denna möjlighet.

– Det ska bli jätteroligt. Jag tycker så mycket om att jobba för det gemensamma. Det är så fint att få vara en del av det där demokratiska arbetet.

– Nu har jag varit med och stiftat lagar, i riksdagen, och utfärdat förordningar och så i regeringen. Men att nu vara en av dem som ska se till att riksdags- och regeringsbeslut genomförs och följs upp och också att säkerställa, för det är ju ett dubbelt uppdrag som landshövding att se till att de som bestämmer vet om hur det ser ut i hela Sverige – det känns för mig som en meningsfull uppgift. Och sen tycker jag om att leda verksamheter, att jobba tillsammans med andra, jag tycker det är så roligt.

– Att växa tillsammans med andra är så kul.

– Och att få göra det i Kronoberg känns jättekul. Det är en spännande region.

– Jag sa också till någon att jag är så glad också för att ha fått den här möjligheten, fast jag fyllt sextio vill jag ha något operativt uppdrag. Jag vill inte vara rådgivare och styrelseproffs. Då tittade den personen på mig och sa ”operativt är väl inget man förknippar med landshövdingar?”.

– Jo, verkligen. Man är chef för länsstyrelsen som har massor med olika uppgifter, myndighetsutövning, och att vara med att leda det arbetet är i högsta grad operativt.

– Och det är inte självklart att få möjlighet att göra sånt. Men det är ju för många det sista jobbet.

Intervju: Ulf Schyldt

 

 

DELA