Positiva signaler från Paris

I lördags, visserligen en dag försenat men i alla fall, enades världens ledare om ett nytt klimatavtal. Ett avtal, som många hade hoppats på, men få vågat tro skulle bli verklighet.

Den största framgången är enligt de allra flesta bedömare att den globala uppvärmningen ska hållas ”väl under 2 grader” och att det är önskvärt att begränsa uppvärmningen så att den inte överstiger 1,5 grader. Få trodde innan att en så långtgående skrivning skulle vara möjlig. Men det gick och det är positivt. Till och med Naturskyddsföreningen som mestadels är mycket svårtflörtad ser det ambitiösa temperaturmål som ”otroligt starkt”.

Mindre positivt är att många forskare tror att det i dagsläget skulle bli väldigt svårt att klara 1,5 grader. Och det saknas dessutom skrivningar i klimatavtalet om hur temperaturmålet ska uppnås. Det hade behövts. Men avtalet som sådant sänder ändå en tydlig signal till såväl länder som företag om att man nu måste skärpa sina utsläppsmål.

Ytterligare ett plus med avtalet är att Sverige och EU fick till stånd att de deltagande ländernas klimatplaner ska ses över och revideras vart femte år. På så sätt kan ambitionen öka över tid och klimatplanerna successivt komma att skärpas.

Även om man i tider som dessa, när avtalet mot all förmodan verkligen kom till stånd, bör se ljust på framtiden, finns ändå ett par orosmoln på himlen. Ett sådant är att man i slutändan plockade bort alla skrivningar om att fasa ut fossila bränslen.  Efter påtryckningar från de oljeproducerande länderna ersattes de ursprungliga skrivningarna med en vagare om koldioxidneutralitet. Det är bara att beklaga, men inget hindrar att Sverige och andra EU-länder här föregår med gott exempel, trots avsaknaden av avtal på området.

Principen om att förorenaren ska betala måste få större genomslagskraft. Sverige sätter redan ett pris på koldioxid och på EU-nivå finns handeln med utsläppsrätter. Ett globalt pris på koldioxid skulle exempelvis belöna klimatsmart produktion.

För att få till ett fossilfritt Sverige är både transportsektorn och energisektorn centrala. Liberalerna tog på landsmötet i november beslut om att sätta ett tydligare pris på miljön genom att föreslå höjda klimat- och energiskatter. Exempelvis vill partiet införa fordonsskatt utifrån negativ klimatpåverkan samtidigt som längre och tyngre lastbilar bör tillåtas.

När det gäller energisektorn är det dock starkt oroande att flera fungerande kärnkraftsreaktorer nu stängs i förtid på grund av den rödgröna regeringens politik. Detta har vi inte råd med om vi ska klara klimatmålen och det borde miljöminister Åsa Romson inse. Och om hon inte gör det, borde den förre Metall-basen Stefan Löfven förstå vikten av att behålla kärnkraften. Här är det dags för omtag i politiken.

Det nya klimatavtalet börjar inte gälla förrän år 2020. Men så länge kan vi och världen inte vänta. Arbetet med att nå exempelvis temperaturmålet måste påbörjas redan nu. År 2020 kan det redan vara för sent.

DELA