Post-alliansen: Vi måste prata om ”ismerna”

Innan sommarlovet satt jag och pluggade historia med min dotter som då gick andra året på gymnasiet. Vi studerade historia från tidigt 1800-tal och fram till och med andra världskriget. Vi studerade de olika ismerna, kommunism, socialism, liberalism, konservatism, nationalism, fascism och nazism…

Jag var nyfiken på hur min 18-åriga dotter skulle förstå dessa ”ismer”. Hon är ingen bokmal, hon är som de flesta andra tonåringar inte särskilt intresserad av dagstidningar eller nyhetssändningar, och hon lägger hellre sin tid på sociala medier och influencers än att diskutera världspolitik med sin mamma. Men jag lyckades ändå fånga hennes intresse och ganska snabbt förstod hon och kunde börja göra egna antaganden och analyser över det vi läste och pratade om.

Sverige har nu 2018-2019 antagligen gått igenom ett paradigmskifte. Jag tror att vår politiska karta skrivits om och att denna nya karta kanske kommit för att stanna ett tag. Vi har fram till 2018 delat in vår politik i ett vänster och ett höger där Alliansen känts som ett tryggt och stabilt val för mig som Liberal.

Men så kom valet och tiden efter valet 2018, och det hände nästan dagligen att någon i min omgivning slängde ur sig kommentarer som ”Sverigedemokraterna är ett så stort parti så nu kan vi inte längre stänga dem ute”, ”Är det inte alla seriösa partiers ansvar att börja acceptera dem och även samarbeta med dem?”.

Moderaterna och Kristdemokraterna gjorde uttalanden som visade att de närmade sig denna tanke. Men stolt kunde jag konstatera att mitt parti, Liberalerna, stod emot. Jag har aldrig varit så stolt liberal som jag var under hösten 2018 då Liberalerna stod emot och till och med tvingades sätta ett gammalt Allianssamarbete på prov på grund av vår starka övertygelse att en samverkan med SD inte var Liberalernas väg att gå.

Och när jag så satt där och studerade historia med min dotter, mitt i valrörelsen till europaparlamentet, där ord som konservatism, liberalism och nationalism haglade över oss genom TV-nyheter och dagstidningar, så förstod jag.

Den gamla svenska politiska kartan är inte aktuell längre, den får vi lägga åt sidan tills vidare. Vi behöver istället börja prata om våra ismer. I Sverige har vi socialism, liberalism, konservatism och nationalism bland våra etablerade partier, och jag skulle så gärna vilja att vi liberaler är partiet som tydligt går fram med att det är liberalismen vi ska bygga vidare på, att den är den bästa grunden att bygga en stabil demokrati på.

Jag är galet less på att höra att ”ni liberaler måste bara acceptera” att man måste samarbeta med ett parti som SD ”för de är så stora”. Ja, detta argument kanske fungerar för moderater och kristdemokrater som är konservativa partier och står närmre SD. Men studerar man liberalism ur ett historiskt perspektiv så ser man att det kan vara lika svårt för en liberal att samverka med partier som Sverigedemokraterna som det kan vara för en socialdemokrat att samverka med en moderat.

När man tittar på den politiska kartan utifrån våra ismer blir allt så mycket klarare. Det blir enklare att förklara var liberalismen passar in i den stora bilden. Och jag tror verkligen att det är här som vi liberaler ska ta vårt avstamp. Efter det kan vi diskutera sakfrågor som skola och äldreomsorg med mera. Men vi måste börja med att förklara den nya politiska kartan och var man hittar Liberalerna på den, på ett sätt som alla förstår, ja till och med en 18-årig dotter.

Monika Ivert 
Alingsås

DELA