Reformera, inte bevara

Den liberala synen på offentlig välfärd är att välfärdsstaten ska vara en institution som primärt existerar för de svagaste och mest utsatta individerna i samhället. 

Dagens modell som fortfarande bygger på höga skatter och icke-basala välfärdsfunktioner leder till mindre frihet för individen samt till onödiga kostnader och resursslöseri. Utöver ideologiska skäl finns det även funktionella anledningar som demografiska förändringar och byråkratiska problem som gör det viktigare för liberaler att reformera den offentliga välfärden under 2020-talet.

Den rådande positionen i partiet är att välfärdsstaten ska bevaras i kombination med ambitioner för minskad eller ”stram” humanitär invandring. Ett modernt liberalt parti bör inte agera på det sättet om vi som medlemmar verkligen tror på att framtiden bör vara liberal och bättre för fler. 

I grund och botten är liberalismen lika med att bejaka progression, förändringar och dynamik. Idag finns det flera anledningar än tidigare om varför vår politik borde handla om att reformera välfärdsstaten genom att reducera dess institutionella storlek. 

Ideologi. Dagens välfärdsstat är långt ifrån liberala idéer och ambitioner. Det beror bland annat på att delarna av välfärdsstatens funktion som föräldraförsäkringar och CSN oftare gynnar välmående individer som anses tillhöra medelklassen. 

Vår ideologiskt drivne riksdagsledamot Joar Forsell har rätt när han talar om att liberal politik inte ska vara lika med ”socialism för de rika”. Även den socialliberala synen på välfärdsstaten, ungefär som hos Ohlin och Staff, är att välfärdsstaten ska vara en institution som ska finnas för de svagaste individerna i samhället som genom LSS. Ett sätt att göra välfärdsstaten billigare, basalare och bättre vore också att främja idéer som ekonomisk basinkomst (eller negativ inkomstskatt) där staten kan skydda bosatta individer som är arbetslösa eller saknas tillräckliga inkomster.

Globalisering. Åsikter i stilen att globaliseringen vore död i samband med coronaviruset är inte verklighetsförankrade. Faktumet är att den kommande globala utvecklingen, även känd under namnet ”globalization 4.0”, kommer att äga rum. Den gemensamma nämnaren för teknologiska aspekter som AI, robotar och digitalisering är decentralisering och omställningar. 

Processerna innebär stora förändringar för dagens arbetsmarknad, välfärd och skattessystem som fortfarande bygger på resonemang från industrisamhällets tid. Den kommande decentraliseringsvågen och postindustriella utvecklingen innebär också bättre och större möjligheter för människor att kunna organisera sin privata välfärd, arbetskontrakt och communityliv som genom medskapande processer och crowdfunding på lokal nivå.

Demografi. Sedan 2015–16 har det med tanke på den stora flyktingmottagningen blivit vanligare med oriktiga och mytologiska föreställningar om att invandringen vore det främsta eller det stora hotet emot välfärdsstatens funktion. 

Tanken att minskad invandring leder till att bevara dagens offentliga välfärd rimmar falskt i relation till flera faktorer. Verkligheten är mycket annorlunda. Exempelvis, Långtidsutredningen från 2015 visar att välfärdsstatens funktion påverkas av flera andra faktorer än invandring som exempelvis risker för handelskrig och ekonomisk stagnation i EU. 

Och för Sveriges del handlar det framför allt om den demografiska förändringen där allt färre kommer att behöva försörja allt fler i framtiden. Man kan säga utifrån utredningens resultat att dagens välfärdsstat är ohållbar oavsett invandrings- och skattenivåer.

Förvaltning. Liberalism handlar om synen att individens frihet (inte förmåga) baseras på att offentlighetens (som statens) institutionella storlek och funktion ska vara liten och begränsad. Individen är fri först och främst när man kan utföra en viss aktivitet och samspela med varandra utan att det offentliga griper in genom hinder, kontroll eller tvång. 

Dagens offentliga välfärdsystem innebär att över 100 stycken bidrags-, ersättnings- och stödsystem ska finansieras och förvaltas. Något som återspeglas i att många individer har lågt förtroende eller känner sig missnöjda med ”fyrkantiga” institutioner som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Inte heller är det ovanligt med att anställda på sådana institutioner finner sina arbetsliv som meningslösa eller tråkiga.

På dessa och flera andra sätt finns det gott om anledningar till att vår politik borde handla om att främja mer frihet för individen och institutionell förnyelse. Vår politik för den offentliga välfärden måste vara bättre synkad med visionär, långsiktig och inspirerande politik.

Att ”bevara välfärdsstaten” är inte bara ogenomtänkt utan handlar även om att systemet som det fungerar idag är rent tekniskt problematiskt och finansiellt omöjligt på lång sikt. 

Istället behöver vi nya berättelser om hur framtidens offentliga och privata välfärd ser ut rörande basala funktioner som akutsjukvård och LSS i kombination med vårt övergripande liberala berättelse för 2030-talet.

Vladan Lausevic
Täby

DELA