Sök de liberala ­rötterna

I litteraturen om svensk liberal politik blir man ­sällan påmind om hur svenska ­liberaler förhållit sig till det ­kollektiva systemet på arbetsmarknaden.

Det första kollektivavtalet lär ha träffats vid en byggfirma i Stockholm 1869. Fackföreningar bildades tidigt under 1880-talet. Även socialdemokratiska be­dömare anser att den fackliga ­rörelsen i det tidiga skedet leddes av liberaler. Så småningom skapade arbetsgivare och fackföreningar ett gemensamt regelverk. Det som utmärkte Sverige var just parternas autonomi. Räknat från 1869 dröjde det nästan 60 år innan vi fick en lag om kollektivavtal.

Liberalerna under Karl Staaff vägrade att medverka till en restriktiv lagstiftning så länge flertalet arbetare saknade rösträtt. Liberaler och socialdemokrater hade från 1905 en knapp majoritet i riksdagens andra kammare. Statsministern Karl Staaff hade som advokat verkat för fackliga fri- och rättigheter. Han vann 1898 ett mål i Högsta domstolen, där han försvarade fyra arbetare som åtalats för olaga tvång mot strejkbrytare. Han verkade bland annat för att arbetsförmedlingen skulle vara oberoende av partsintressen.

Från 1905 till Saltsjöbadsavtalet 1938 var liberalerna tungan på vågen i frågor som gällde ­kollektiva relationer. De avslog alla antifackliga krav som högern i första kammaren hade antagit. En liberal minoritetsregering under Carl Gustaf Ekman fick 1928 riksdagen med på lagar om kollektivavtal och om Arbetsdomstolen. Arbetarrörelsen svarade med en landsomfattande proteststrejk men fann snart att reformen var bra för båda sidor, bland annat genom ökad klarhet om skadestånd för olovliga stridsåtgärder.

Efter Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO 1938 var ­liberalerna engagerade ­iakttagare men inte längre vågmästare. Bertil Ohlin var socialliberal, inte ny­liberal. Hans dotter Anne Wibble var som finansminister ansvarig för beslutet att flytta arbetsgivaransvaret på statens område från regeringskansliet till Arbetsgivarverket – en väl­kommen avpolitisering där en tidigare statsminister utsett sig själv till högsta instans i lönebildningen.

Varför är Liberalerna så tysta i fackliga frågor? Den liberala modellen för lönebildning har de senaste tjugo åren tjänat oss bättre än under någon tidigare period. Svenska nyliberaler har knappast ändrat uppfattning, men de har valt en ny strategi. De låtsas att facket inte spelar någon roll och inte behöver bemötas eller kommenteras.

Liberalerna bör visa upp­skattning av både arbetsgivarna och facket för bland annat ansvarsfull lönebildning. När Folkpartiet var ett medelstort parti var tjänstemännen den största delen av dess väljarbas. Deras röster behövs i nästa val.

Svante Nycander
Före detta politisk chefredaktör DN

DELA