Utanförskapet har förvärrats

Mauricio Rojas har beskrivits som chilenaren som blev svensk och marxisten som blev liberal. Författare, docent i ekonomisk historia och före detta riksdagsledamot för dåvarande Folkpartiet. År 2002 blev han invald i riksdagen för Folkpartiet liberalerna som ”oberoende liberal”.

Han var en del av det som har kommit att kallas kravliberalismen under Lars Leijonborgs tid som partiledare. Han var partiets talesman i flykting- och integrationsfrågor mellan åren 2004 och 2006. Och gjorde under den tiden en rad utspel som skapade stor debatt. Han blev anklagad för att vara främlingsfientlig, mordhotades och fick polisskydd.

Han lämnade riksdagen och Sverige år 2008. I dag samarbetar han med olika think tanks, bland annat Fundación Internacional para la Libertad (FIL), som leds av Mario Vargas Llosa.

Redan år 2004 tog dåvarande Folkpartiet fram ”Utanförskapets karta” under din ledning. Det var rapporter som belyste det växande utanför-skapet. Hur skulle du vilja beskriva den utveckling som har skett i det du kom att kalla utanförskaps-områdena? 

– Allt tyder på att läget ständigt har förvärrats sedan dess. När Tino Sanandaji aktualiserade ”Utanförskapets karta” år 2014 var resultaten tydliga och nedslående. I den första kartan jag gjorde fanns det 136 utanförskapsområden. I Sanandajis aktualisering hade siffran gått upp till 186. Det betyder att redan år 2012 bodde 566 000 personer i utanförskapsområden.

Du fick mycket kritik för din beskrivning av det svenska samhället och utanförskapets orsaker. Vad var det som var så provocerande med det du sade, tror du?

– Antagligen för att jag bröt mot våra mentala vanor och tabun. Jag förde fram idéer och förslag som låg långt ifrån det som betraktades som politiskt korrekt. I dag är mycket av det jag sade accepterat, men då var det skandalöst. Samtidigt fick jag säga mycket mer än andra för att jag var invandrare, men till sist blev reaktionen hänsynslös.

Har integrationen misslyckats? 

– För många har den inte misslyckats. De har integrerats och blivit en välfungerande del av vårt samhälle. Men tyvärr finns det många andra, en betydande minoritet, vars öde har blivit utanförskapets och den minoriteten koncentreras till vissa områden. Det är personer som i praktiken står helt utanför det vanliga samhällslivet. Det handlar framför allt om människor från Mellanöstern och Afrika som haft en svagare utbildningsbakgrund och som därför lätt slås ut av en väldigt sluten arbetsmarknad.

Hur påverkas utvecklingen av det stora antal flyktingar som -under den senaste tiden kommit till Sverige?

– Mycket, och det vi har sett är bara början. Jag misstänker att en stor del av nykomlingarna kommer att hamna i ett permanent utanförskap, som givetvis kommer att föda konflikter och i slutändan en ömsesidig rasism. Inget parti har ett realistiskt program för att klara de nya integrationsutmaningarna och inte heller för det stora utanförskapet som redan nu finns. Så i framtiden kommer vi att se fler utanförskapsområden växa fram och se hur de sociala konflikterna blir allt hårdare. Kravallerna i Husby år 2013 ger oss tyvärr en bild av den framtid som vi kan förvänta oss om inte radikala förändringar på integrationsområdet görs.

Du beskriver en mörk framtid. Varför är det -varit så svårt att bryta detta utanförskap? 

– Det finns starka intressegrupper som försvårar integrationen av de resurssvagare invandrargrupperna. Fackföreningarna måste tyvärr räknas dit. Likaså är arbetsmarknadslagstiftningen ett stort integrationshinder. Och det har saknats mod att övergå från ett utanförskapsskapande omhändertagande till en integrationspolitik som ställer krav på eget ansvar, arbete från första dagen och behovet av att lära sig språket och delar av den kultur som präglar mottagarlandet. I själva verket har vi vägrat se flyktingar och invandrare som vuxna personer som klarar av integrationen och de utmaningar som den ställer.

Vilka åtgärder krävs för att utanförskapet ska brytas?

– Förändringar på arbetsmarknaden. En politik som innebär att inga bidrag ges utan en klar mot-prestation men också en väg in i Sverige där rättigheterna erövras genom arbete och ansvar. Vi behöver tydliga incitament för att alla ska göra det som krävs för att bli integrerade men det måste också kosta att inte göra det som krävs.

Förslaget om en kvalificering in till välfärds-systemet lade du fram redan för många år sedan. Du fick kritik för det och för andra för den tiden -kontroversiella förslag.  Nu har några av dina tidigare kritiker förslagit liknande åtgärder/reformer.  Hur -skulle du vilja beskriva den utveckling som har skett inom politiken efter att du lämnade den?

– Verkligheten har gjort sitt, tyvärr. Nu inser de flesta att det inte håller och att tystnaden inte är rätt väg att gå. Ta till exempel Centerpartiets förslag om lån istället för bidrag. Det förslaget ligger mycket nära saker jag föreslog redan år 1992.

Du beskriver ett slags uppvaknande. Finns det några tabun kvar? 

– Islam och brottsligheten är två. Vi måste kunna diskutera islams budskap och problem med samma kritiska öppenhet som vi diskuterar kristendomen. Inte minst vad gäller konflikten mellan islam och ett modernt och öppet samhälle. Religionen är en privat angelägenhet som inte får göra anspråk på att styra samhällsordningen. Islam föddes inte bara som en religion utan också som en samhällsordning och måste därför genomleva stora förändringar för att anpassas till ett sekulariserat samhälle. Det fick kristendomen uppleva och det var inte lätt.

– Vad gäller brottsligheten behöver vi ärliga siffror, en öppen debatt och, inte minst, regler som tydligt motarbetar och bestraffar upprepade kriminella handlingar. Det måste vara klart och tydligt, så som det är i de flesta länder, att den som inte sköter sig inte ska få stanna i Sverige.

Sverigedemokraterna kom in riksdagen år 2010. Hur har SD påverkat -integrationsdebatten?

– Sverigedemokraterna har påverkat integrationsdebatten och hela det svenska politiska landskapet otroligt mycket. Hotet från Sverigedemokraterna har varit en motor, tillsammans med ett stort migrationstryck, för de andra partiernas uppvaknande i migrations- och integrationsfrågorna. Det är synd att partierna väntade med att ändra en fullständigt verklighetsfrämmande och destruktiv hållning i dessa frågor. Det har jag skrivit om många gånger men det finns vissa förändringar som bara sker under galgen. Samtidigt måste det påpekas att Sverigedemokraterna inte har mycket positivt att bidra med vad gäller integrationen. Det är inte deras sak egentligen.

Sverigedemokraternas intåg i politiken är inget unikt fenomen för Sverige. Hur ser du på -utvecklingen i Europa med växande -miss-nöjespartier? 

– Det är mycket bekymmersamt, liksom Donald Trumps framgångar i USA. En nationalpopulistisk typ av politisk retorik har vunnit terräng. Det bör ses, i all väsentlighet, som en reaktion mot globaliseringen och en invandring, som ställer tuffa krav på anpassning och förändring. Något som inte alla klarar av eller känner sig trygga med.

– Det påminner lite om det som hände i början på 1900-talet, då första globaliseringsvågen slutade med en fruktansvärd motreaktion i kollektivistisk, nationalistisk och antiliberal riktning. I detta avseende hoppas jag innerligen att jag har fel, men historien finns där som en varnande signal.

Du lämnande partipolitiken år 2008. Hur ser du på Liberalernas utveckling idag? 

– Jag har lite svårt att uttala mig om den eftersom jag inte följer partiets utveckling så noga. Men jag kan inte sluta att tänka på den gyllene chans som partiet förslösade när man inte orkade fortsätta med den så kallade kravliberalismen, det vill säga en mogen liberalism som inte väjer för de stora utmaningarna och de tuffa besluten. På integrationsområdet blev det förödande.

Ylva Westlund

Dela med andra
Linn Friman
Linn Friman