Andreas Bergström

Vatten på elden, inte bensin

Tidskriften Axess senaste omslagsbild är en dramatisk bild av en brinnande bil. I numret beskriver en rad skribenter en stat som inte längre kan hantera sin mest grundläggande uppgift, att skydda medborgarna.

Rädslan är alltid konservatismens bästa argument. Kanske är det till och med så att konservatismen inte överlever utan den.

Visst kan det finnas enstaka konservativa som är positiva och sympatiska. De blir pikanta inslag i samhällsdebatten, lika lustiga som Johan Hakelius fluga. Men konservatismen går hem i bredare kretsar först när den hetsar och skrämmer. Därför blir konservatismen alltid en destruktiv kraft i samhället, trots att grundtanken i ideologin är trygghet och att bygga på det bestående.

Socialpsykologen Jonathan Heidt har studerat olika politiska kulturer. Han menar att liberaler ständigt är handikappade i kampanjer eftersom de bara appellerar till intellektet, medan liberalismens motståndare kan spela på människors tilltro till auktoriteter, avsmak inför det avvikande, rädsla, religion och så vidare. Hans slutsats är att liberaler måste lära sig av sina motståndare för att inte bli besegrade.

Jag tror att det är precis tvärtom. Den typen av retorik kan vinna väljare, men inte göra dem till liberaler. Vi måste lära oss en gränsdragning här.

Konservativa kan vara förvirrande lika oss liberaler i sakfrågor. De kan förespråka marknadslösningar, försvara en välfärdsstat för dem som behöver den bäst, vara bekymrade över samma samhällsproblem som liberaler. Nuförtiden kan de rentav tolerera både kvinnor och homosexuella. Men där liberalismen är 20 procent oro och 80 procent lösningar, är konservatismens proportioner motsatta.

Vind sår de, storm skördar de. Att älta samhällsproblem utan att visa vägen mot lösningar bereder vägen för värre figurer som drar nytta av de stämningar som väcks. Liberalismen måste bygga på att väcka människors hopp och tro på öppenhet, förnuft och ständig ödmjuk omprövning av ståndpunkter. Att ta människors oro på allvar får aldrig betyda att kapitalisera på rädslan, utan visa på vägen därifrån.

Andreas Bergström, vice vd på tankesmedjan Fores.