Åke Wredén: Liberalerna har slarvat med en rad viktiga liberala frågor

Så som politiken sett ut sedan några år  borde det ha funnits tre kärnpunkter för en liberal partiledning:

  • Stå för partiets politik, och gör detta tydligt – både det som står i handlingsprogrammet för innevarande mandatperiod, och sådana frågor som det behöver skapas politiska majoriteter för åren därefter.
  • Ta inte emot skäll och påhopp med att huka eller låta som om kritikerna egentligen hade rätt. Argumentera i stället med kraft och saklighet, utan att låsas av schabloner som andra vill påstå vara ”det enda godtagbara borgerliga”.
  • Ta idékampen på allvar, inse att den radikala högern är ett växande hot mot det öppna samhället, rättsstaten och det fria ordet i en lång rad västländer. Förstå vad det innebär att denna radikala höger är till stor nytta för Ryssland och andra auktoritära stater, genom att undergräva demokratiernas förmåga till samverkan och hantering av många slags stora frågor.

Men i stället har partiledningen sedan sommaren 2019 gjort det motsatta:

  • Den har tigit eller slarvat med en rad av de viktiga liberala frågorna. Det gäller sådana som (ibland efter ett årtionde av allianspassivitet) förts framåt eller lösts genom januariavtalet. Det gäller också sådana ämnen som ligger vid sidan av januariavtalet, och en del av dessa rör utrikes- och säkerhetspolitik.
  • Den har fortsatt att ogärna säga emot M eller KD trots att dessa lämnat den tidigare allianspolitiken och gått in för ett helt annat, oliberalt alliansprojekt, byggt på SD.  Från höger har såväl L som C överösts av kritik och misstänkliggöranden. Sällan, mycket sällan, har något effektivt sagts från L-ledningen för att försvara de många för liberaler angelägna åtgärder som nu finns på programmet.
  • Den har inte velat, eller inte haft kunskap och idémässig stadga nog, för att polemisera mot ytterhögern, sådan den är i Sverige, i EU-länder eller ens i Nordamerika.

Ett av många exempel: Att SD och även KD-ledamöter fjäskade för Trump (det västliga samarbetets farlige dödgrävare) och skulle vilja ge honom Nobelpris var så tydligt som bara var möjligt. Det var öppet mål. Men en rad ledande liberaler lät tillfället passera.

Inom alla de här tre områdena har det varit anpasslighet och eftergivenhet gentemot moderaterna, samtidigt som detta parti på riksplanet orienterat sig mot samverkan med SD, under dimridåer om vad detta kommer att dra med sig. Medan M och KD i stort sett har slutat att föra en kritisk debatt mot SD har partiledningen hos L följt efter även där.

Det är då inte så svårt att förklara att väljarstödet sviktat. Det som skulle föreställa liberal partiledning har vikt ned sig i debatten, uppträtt som om M och KD hade rätt, i hög grad tigit om SD:s internationella anhang av fascister och andra antidemokrater och dessutom i en del ämnen hållit på med ett taktikspel ihop med SD i några av utskotten.

Partimedlemmar och väljare borde i stället ha fått ha en liberal partiledning som klargjort att trion M-SD-KD befinner sig mycket långt bort från det som 2006 menades med ”allians” eller ”borgerligt samarbete”.

Det borde inte vara för sent.  De tre kärnpunkterna i början av denna text är vägen att återge självförtroende och idémässig klarhet till partiorganisationen. Då skulle L också kunna vara ett alternativ för de förmodligen inte så få tidigare M- och KD-väljare som känner tilltagande olust och avsmak när en fortskridande högervridning övergått i en planerad SD-allians.

Åke Wredén, Eksjö

DELA