Idrott och politik går inte att skilja åt

Under lång tid har vissa debattörer hävdat att idrott och politik måste skiljas åt. För närvarande är det en mycket aktuell fråga då Internationella Olympiska Kommittén (IOK), med deras tyske ordförande Thomas Bach i spetsen, öppnat upp för att ryska och belarusiska utövare ska få deltaga i OS trots Rysslands regelvidriga invasion av Ukraina. Denna militära attack som starkt inskränker Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende. IOK:s etiskt tveksamma linje har med rätta gett starka reaktioner från delar av det internationella samhället.

Genom historien har många nationer använt framgångsrika idrottare och prestationer samt anordnande av evenemang för att marknadsföra det aktuella landet och ge det betydande prestige. Inte minst gäller det Ryssland och tidigare Sovjetunionen. Det aktuella regelvidriga kriget i Ukraina är ett så starkt angrepp på ett självständigt land att det är rimligt att stänga av två hela nationer, även om många enskilda individer drabbas. Detta för att undvika att till exempel Vladimir Putin och andra politiker kan använda idrottsmän- och kvinnor i sin propaganda och därmed skymma sikten för det krigsbrott som Ryssland, med stöd av Belarus, är skamligt skyldiga till.

Sedan en tid tillbaka används ordet sportswashing i den nationella och internationella debatten. Det innebär konkret att olika länder använder idrotten för att ”tvätta bort” ett dåligt rykte i frågor om till exempel demokrati och mänskliga rättigheter. Aktuella exempel är fotbolls- VM 2022 i Qatar och vinter-OS 2022 i Kina. Vidare finns det många ytterligare exempel i historien, till exempel sommar-OS 1936 i Berlin. För oss som tror på det öppna samhället med demokrati, mänskliga rättigheter, en oberoende rättsstat, tolerans ur ett bredare perspektiv inklusive till exempel HBTQ-frågor och fria medier är det självklart att placeringen av europeiska samt globala idrottsevenemang hör ihop med politik. Och överhuvudtaget försvaret av den liberala demokratin.

Vissa debattörer som inte ser några problem med att placera stora evenemang i till exempel diktaturer hävdar ofta att idrotten bygger broar och för människor närmare varandra, ur ett internationellt perspektiv. Visst finns det en hel del som ligger i den argumentationen, men ett exempel bland flera aktuella är att mänskliga rättigheterna i Kina efter de olympiska spelen år 2008 och 2022 i Peking inte rört sig något alls i positiv riktning. Snarare har det gett orättvis politiskt prestige och ära åt det repressiva och auktoritära Kina.

En positiv sak är att många svenska och även nordiska ledare med patos samt mod tar upp frågor om demokrati och mänskliga rättigheter inom den internationella idrotten. Ett exempel är Svenska Fäktförbundets modige ordförande Otto Drakenberg som på det Internationella Fäktförbundets kongress i Lausanne i november år 2022 i talarstolen, trots betydande motstånd, berörde frågor om det negativa att tilldela Saudiarabien värdskapet för kadett- och junior- VM år 2024. Detta med anledning av landets tveksamma inställning till kvinnors och HBTQ-personers rättigheter.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att idrottens sammanhang ofta är en mycket stark arena för att driva frågor om en bättre värld. Ett exempel är när John Carlos och Tommie Smith på prispallen efter friidrottens 200-metersfinal för män på OS 1968 höjde sina knyta nävar med svarta handskar mot skyn som en symbol för de färgades kamp för medborgerliga rättigheter i USA.

Slutsatserna är emellertid tydliga. Idrott och politik kan inte skiljas åt. Det kan inte vara så att idrotten ska ha en frisedel i kampen för till exempel demokrati och mänskliga rättigheter i det internationella samhället. Denna aspekt blir extra logisk i perspektivet av att idrottens företrädare ofta önskar stöd av politiken, både i form av ekonomiska bidrag och på annat sätt.

Johan Storåkers

Oppositionsråd för Liberalerna i Sundbybergs stad, ordförande i Svenska Friidrottsförbundet och idrottsideolog

Dela med andra
redaktionen
redaktionen