En engagerad liberal ersätter en annan på Folkpartiets ena mandat i Europaparlamentet. Ingen som har hört Jasenko Selimovic tala kan ta miste på hans ideologiska glöd och skarpsinniga analyser.
NU har frågat Jasenko Selimovic, tidigare statssekreterare åt Erik Ullenhag och dessförinnan bland annat regissör på Göteborgs stadsteater och chef för Radioteatern, om hans nya uppdrag.
Varför vill du vara Europaparlamentariker. Vad driver dig?
– Jag är uppvuxen i kommunism, har upplevt Milosevic och nationalism, varit med om ett krig, upplevt flyktingskapet. Jag har den där ”europeiska erfarenheten”som gör en till en obotlig europé. Jag tror mig veta varför vi har byggt dessa byggnader och institutioner.
– Jag tycker att det är bland det finaste som en människa med mina erfarenheter kan uppleva – att få jobba här. Därför är jag ta mig sjutton stolt över det.
Vilka frågor kommer du att vilja driva och hur kommer du att balansera det mot ”arvet efter Marit”? Vad kommer att bli din personliga prägel på arbetet?
– Marit har betytt väldigt mycket. Utan henne skulle inte djurskyddet varit så bra. Det är faktiskt tack vare Marit som du kan äta ett löskokt ägg var som helst i Europa utan att vara rädd, för att ta ett exempel.
– Jag kommer fortsätta med det som hon har gjort, framför allt arbetet att komma till rätta med antibiotikaresistensen men också koncentrera mig på mina frågor: klimat, klimat, klimat. Och så lite integration. Och så klimat igen.
Vad blir den största omställningen för dig när du kommer till Europaparlamentet?
– Att pendla mellan tre städer. Under en lång tid pendlade jag mellan två. Stockholm och Göteborg. Nu blir det Stockholm, Bryssel och Strasbourg. Och så att man äter croissanter hela, bokstavligen, hela dagen.
Du har varit en flitig debattör. Kommer det att påverkas nu? Kommer du att byta inriktning och bli mer inriktad på ”realpolitik”?
– Nepp. Där blir det ingen skillnad. Ni kommer att läsa lika många, om inte flera artiklar av mig. Det vill säga, de som orkar. Ha ha.
– Realpolitik ska jag jobba med, eftersom jag sitter i parlamentet. Men politiska beslut måste också förankras, förklaras, tydliggöras. Annars skapas ingen acceptans för den förda politiken. Och jag tänker fortsätta förklara vår politik. Det är urviktigt.
I förra numrets intervju med Marit Paulsen talade hon om den pågående flyktingkrisen som EU:s kanske största utmaning. Det är en fråga som medför utmaningar på många plan, menade hon, om europeisk identitet och solidaritet.Jasenko har med sina personliga erfarenheter ett unikt perspektiv på EU:s roll i vår tids stora fråga.
Hur ser du på krisen och på vad den medför för EU och medlemsländerna?
– Krisen har tre delar. Den förs-ta akuta delen handlar om att se till att dessa människor räddas från olyckan som de flyr ifrån. Det pågår. Både våra politiker och allmänheten engagerar sig på ett sätt som gör en stolt. Men det får inte ta slut där. Vi måste orka tänka lite längre fram. Dessa människor måste också integreras med tiden. De måste skaffa ett jobb, få tak över huvudet, lära sig språket. Och där återstår mycket att göra.
– Folkpartiet har presenterat ny integrationspolitik men vi får inte ge upp. För orkar vi inte ta det steget kommer solidariteten med dem som flyr att urholkas med tiden. Det är precis det vi ser. Partierna som vill stänga gränser växer.
– Sverige har länge varit ett land med två gränser. Den ena, landets yttre gräns, är relativt öppen. Den andra, gränsen till arbetsmarknaden, är en av de mest stängda. Resultatet blir ett stort antal människor som kommer in i landet men inte in på arbetsmarknaden. Och det utanförskapet göder SD.
– Ska vi ha ett öppet land, vilket jag som tidigare flykting självklart tycker, måste vi orka riva ner den andra gränsen, hantera den där oromantiska integrationen. Måste.
– Och slutligen återstår den tredje, viktigaste delen av flyktingkrisen: Hur ska man få slut på kriget i Syrien? För nästan exakt två år sedan debatterade jag med Jonas Sjöstedt i Agenda och förespråkade no-fly zoner och militära medel. Då sade han att ”vi måste vänta på att FN enas”. Sedan dess har otaliga människor mist livet, miljoner har blivit flyktingar. Hur länge ska vi vänta på FN? Väntan har till och med gjort saken värre.
– Tidigare hade vi i Syrien endast en skurk. Nu har vi många. Men oavsett komplexitetsgraden måste det lösas.
Du var ju på Belgrad Pride nyligen. Vad tror du om utvecklingen där, om synen på mänskliga rättigheter?
– Vi lyckades genomföra Pride. Det är det viktigaste. Även om det är ett litet steg så är det ett fall framåt.
– Serbien är ett delat land. Där kämpar de progressiva, liberala, hbt-vänliga, icke nationalistiska krafter som strävar mot EU, med de värsta konservativa, patriarkala, hbt-fientliga och EU-fientliga krafterna. Kampen handlar om vilket land Serbien kommer att vara. Därför är det viktigt att stödja det västvänliga Serbien.
– Det liberala partiet i Serbien har tillsammans med människorättsorganisationer varit mer än föredömliga! De stod rakryggade emot Milosevic, de kämpar rakryggat för hbt-personers rättigheter och för ett öppet, mindre konservativt land som tillhör EU. Vi måste hjälpa dem. Därför var vi nere i Belgrad på Pride. För att kampen för hbt-personers rättigheter är en del av kampen för något större; för ett progressivt och tolerant Serbien, som kan leva i sämja med sina grannar och orientera sig västerut. Det ligger i både Balkans och EU:s intresse.
Vi har hört att du en gång i tiden tävlade i skidor, till och med på landslagsnivå? Hur gick det och varför lade du det på hyllan?
– Ha ha. Det är bra att man glömmer saker. Jag tävlade i störtlopp. Det gick rätt så bra, jag var lång vilket är bra i störtlopp. Jag saknade bara några poäng – inte för landslaget utan för gruppen som får tävla internationellt – och då … tog jag en kurva lite mer vågat än man kanske borde göra. Mer minns jag inte. Det sade bara krasch och boom. Och sedan hörde jag inte heller något mer.
– Jag vaknade med många ben brutna. Sedan lade jag av. Och började syssla med teater. Säkrare yrke.
Ulf Schyldt
