Svante Nycander: Värna arbetarnas frihet

I den 26:e delen av NU:s idédebattserie skriver Svante Nycander om liberalers långa historia som vakt mot antifackliga förslag för att värna arbetares rättigheter.

Idéhistorikern Johan Norberg har utsett Anders Chydenius, född 1729, till den svenska liberalismens fader. I en skrift om husbönders och tjänstehjons naturliga rätt ville Chydenius befria drängar och pigor från tjänsteplikten. 

Alla arbetare skulle ha rätt att ”söka sig vilket arbete de ville och själva förhandla om lönen”.  Statens uppgift var att skydda egendomen, och arbetarnas egendom var deras arbete. 

För 1700-talets privilegie- och ståndsamhälle var detta ”en smärre revolution”, anser Norberg. Men det dröjde till 1860-talet innan skråväsendet avvecklades, och kanske var detta en revolution, men många arbetsgivare vägrade att förhandla om villkoren, de bara upplyste om vad som gällde. Många arbetare begärde då att få förhandla kollektivt. Nästa steg var att bilda en fackförening. 

Det första svenska kollektivavtalet slöts vid en byggfirma i Stockholm 1869. Sedan dröjde det sextio år innan vi fick en lag om kollektivavtal. Från 1880 bildades allt fler fackföreningar, och snart utbröt strejker och lockouter. 

Arbetskonflikter var också idékonflikter. Arbetsgivare hävdade ”arbetets frihet” (från fackligt tvång). Fackföreningar krävde ”föreningsrätt”: varje arbetares rätt att verka genom en fackförening.   

Tidsandan gynnade laissez faire, men detta var en ofullkomlig lösning. Det fanns inga regler om varsel om stridåtgärder och ingen rätt för strejkande att återgå till jobbet efter en konflikt. Fackliga krav kunde gälla även annat än anställningsvillkoren. En strejk kunde utbryta på grund av missnöje med arbetsledningen. 

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) bildades 1902 som ett svar på en landsomfattande strejk för allmän rösträtt. Med hot om lockout drev SAF 1906 igenom en bred överenskommelse med LO, där arbetsgivarna förbehöll sig rätten att leda och fördela arbetet i företagen och rätten att fritt anställa och avskeda arbetare. 

Liknande avtal på nationell nivå torde då ha funnits bara i Sverige och Danmark. SAF erkände i gengäld arbetarnas rätt att verka genom fackföreningar (föreningsrätt). 

Arbetsgivarna behövde enligt kompromissen 1906 inte förhandla med facket om rationaliseringar. Det var särskilt viktigt för exportföretagen, som dominerade inom SAF. Ett litet land som Sverige är, om allt annat är lika, mer exportberoende än stora länder. 

Rätten till stridsåtgärder begränsades i praktiken till frågor om anställningsvillkoren, vilket inte ansetts självklart före kompromissen 1906.

Vad ansåg den tidens liberaler om det kollektiva systemet? Historikern Tage Lindbom har visat att liberaler spelade en stor roll inom den tidiga fackföreningsrörelsen. Karl Staaff, som senare blev liberalernas ledare, försvarade som advokat under 1890-talet fyra arbetare som åtalats för olaga tvång mot strejkbrytare. 

Han lyckades i alla instanser, även Högsta domstolen, få de fyra arbetarna friade. Från 1905, då Staaff var statsminister, hade liberaler och socialdemokrater majoritet i riksdagens andra kammare. De röstade bort alla högerns antifackliga lagförslag. Tvingande lagstiftning borde uppskjutas till dess även arbetarna hade rösträtt.  

En liberal regering med Carl-Gustaf Ekman som statsminister fick 1928 majoritet i riksdagen för en lag om kollektivavtal och en lag om arbetsdomstol. 

Socialdemokraterna och LO protesterade men lärde sig snart att se fördelarna med de nya lagarna, som bland annat reglerade skadestånd för avtalsbrott. Liberalerna, både i riksdagen och i den liberala pressen, respekterade det fackliga systemet och var oftast neutrala i arbetskonflikter. 

Deras hållning sedan 1880-talet bidrog till att göra Saltsjöbadsavtalet 1938 möjligt. 

Samförståndet mellan SAF och LO imponerade på omvärlden. Journalister och experter vallfärdade till Stockholm. President Roosevelt sände en delegation med uppdraget att beskriva och förklara det svenska fackliga systemet. Dess rapport publicerades i Washington med ett förord av presidenten.  

Under ett långt skede var den svenska modellen på arbetsmarknaden respekterad och gillad av alla partier utom kommunisterna. Så är det inte längre. 

Flera partier ger löften i lönefrågor som självklart hör hemma hos de förhandlande parterna. De har hotat med lagstiftning för att ”sänka trösklarna”, det vill säga de lägsta avtalslönerna.  

Ordet marknadsliberal har slagit igenom som en mjukare beteckning än nyliberal. Kollektivavtal omtalas inte sällan som en motsvarighet till hyresregleringen, något som skadar mer än den hjälper. Man förespråkar, ofta i försiktiga ordalag, en marknadsliberalism där lön och andra villkor bestäms av utbud och efterfrågan på arbetskraft.

Men detta är feltänkt. Ett företags verksamhet bestäms inte av marknaden utan av styrelsen och verkställande direktören. I frånvaro av kollektiva avtal härskar företagsledningen, inte marknaden. Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet, och den anställde har lydnadsplikt. 

Att byta ut den relationen till en balans mellan utbud och efterfrågan på arbetsinsatser kräver att den anställde blir en självständig entreprenör, som utför tjänster mot betalning.

Företagschefer har olika idéer om löner. Den ene vill ha den bästa arbetskraften, den andre är sparsam och prioriterar annat än löner. Ordet marknadslön har ingen täckning. Cheferna bestämmer, om det inte finns ett kollektivavtal.

Nyliberaler och flertalet borgerliga politiker säger aldrig ett uppskattande ord om det kollektiva systemet, som är en produkt av laisser faire i 1880-talets anda. Borde lagstiftarna ha ingripit tidigt?  Mot vad, i så fall?

Arbetsgivareföreningen sade upp förtroendekontraktet med sina motparter och drog sig ur de samordnade förhandlingarna under 1990-talet.  Det inspirerade svensk nyliberalism kanske mer än något annat. Tyvärr har få lagt märke till att det kollektiva systemet under de senaste tjugo åren har fungerat samhällsekonomiskt bättre än under någon tidigare period. 

Liberalerna, de som leddes av Karl Staaff och dennes efterföljare, agerade klokt och balanserat i den tidens omstridda frågor om arbetsrätt och kollektiva relationer. Deras nutida efterföljare i Liberalerna borde låta sig inspireras av dem.  

Svante Nycander är tidigare politisk chefredaktör för Dagens Nyheter och hedersdoktor vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala Universitet.

DELA